2018, please be gentle.

Note to self:

Har hittat tillbaka till bloggen, trevligt att jag kom ihåg lösenordet.

Mitt huvud brinner, måste lösa upp trådar. Behöver skriva. Behöver tänka. Så snart jag kommer på hur jag ska stänga bloggen för andra, blir den privat. Mycket privat. Min själ är tung och svart. Och den är bara min.

Beklagar

Just nu faller regnet kallt och tungt på bloggen och jag har inga skyddande kläder. Munterheten lyser med sin frånvaro. Beklagar. Året är dock snart slut och då ska det väl ändå vända. Eller?

Brist på copingstrategier och en friserad själ

Mina copingstrategier suger. De är helt värdelösa. En gör vad en kan och det enda en känner till. Arv när det är som sämst. Inom mig skriker en röst att det finns andra sätt, andra vägar att gå. En hör, men gör det en känner till. En loggar ut. En stänger dörren.

Året är ännu inte slut. Detta vidriga år. I mörkret grubblar jag och försöker hitta vägar till välmående och ett glatt hjärta. Jag har tittat på olika kartor, googlat vägar och avfarter. Finner inga. Vill inte logga ut. Grubblar lite till. Googlar lite till.

Varför ska det vara så svårt? Hur går man vidare utan att ätas upp av besvikelser man inte flaggar för, som man inte berättar om? Som jag håller inom mig?

Jag gör det jag känner till; stänger dörren. Klipper banden. Gör mig onåbar. Mitt hjärta går sönder men jag vet att jag överlever, jag lever ju ännu. Arv när det är som sämst och fulast. I min familj är det så vi hanterar livet. Klipper och går vidare. Mår pyton med ett trasigt hjärta. Men går vidare. Ser inte bakåt.

Hur ska jag bryta denna eländighet? Mina barn ska veta annat. Arvet slutar med mig. Barn gör inte som man säger, de gör som man själv gör. Det ger mig en ovälkommen klump i  magen. Jag vet ju inte hur jag ska hantera saker och ting.

Som en lök skalar jag bort lager efter lager, gör mitt liv mindre och lättare att hantera. Friserar med saxen. Klipp. Klipp. Bort med det som får mig att må dåligt. Bort med det jag inte kan hantera.

Självlysande damm och en plan

Det som händer i världen och i lilla Sverige är eländigt. Mycket eländigt! Men när ska vi tala om det som är överjävligt? Att solen ligger lågt är överjävligt. Att den ligger så lågt att dammet blir liksom självlysande är överjävligt. Jag tyar icke.

För några år sedan anlitade jag en städfirma som jag blev rekommenderad. Jag var höggravid och kunde bocka för alla (jo, alla) "biverkningar" som en graviditet kan bära med sig, men rent och snyggt ville jag banne mig ha. Städfirman var värdelös. Jag var missnöjd, med TJUGOFEM PUNKTER! Och jag är inte manisk. Ett avtorkat köksbord är väl inte för mycket begärt, eller? Att de själva slänger sina torkpapper och inte strösslar det över hela huset? Att de inte lägger upp mattor på sängen när de tar golven? Att torka av TV:n? Listan var längre än de 25 jag reklamerade och behöver jag påpeka att de inte blev anlitade igen?

Nu är jag gode sugen på att ge mig in i städkarusellen igen. Med ett annat företag. Nä, inte precis just nu, jag har satt lyxgränsen vid att jag måste jobba 100 %. Minst. Jag vill ha det rent och krispigt runt mig, men jag har ihjäl mig själv om jag inte köper tjänsten eller sänker kraven. Att sänka kraven lyckades varken jag eller psykologen på arbetshälsan med, så då bör det ju vara lättare att köpa tjänsten. Eller? Mina mattebetyg är inget jag skryter med.

Nåväl. Vi säger så.

Mom of the year

Ibland tänker jag att jag skulle vara en bättre mamma om jag var en rödvinshagga. Lite smålullig och soft. Mjuk i kanterna. Jag dricker inte rödvin. Tyvärr. Har mest gapat och domderat i eftermiddag.

"GÅ INTE IN MED SKORNA!"

"JAGA INTE KATTEN!"

"SLUTA BRÅKA!"

"GÅ INTE IN MED SKORNA!"

"VEM HÄLLDE UT VATTNET PÅ GOLVET I BADRUMMET?!"

"LÅT KATTEN VARA!"

"SLUTA TJATA!"

"LÄGG AV!"

Fyraåringen undrade varför jag var så arg. Ett stick i fingret visade ett blodsocker på 2,3. Mom of the year blev satt på avbytarbänk med Dextrosol och julmust. Upplyftande start på höstlovet.

De senaste höstloven har tillbringats på varmare breddgrader så det känns baklänges att tillbringa veckan hemmavid. Var är solen, värmen, havet, poolen, buffén och parasollet? Fram med galonisar, stövlar och sydväst. Jag laddar fickan med druvsocker men kan ändå inte sluta kasta rosa skimmer över den där vinflarran. Lite sådär i hemlighet.

Geocaching och fnastorra ben

Vad gör man en solig lördag iklädd pyjamas och fnastorra ben? Jo, man reggar sig på Geocaching! Varför inte ladda hem appen och börja söka cacher i närområdet? Äventyret kallar! Up up and away!

Och precis där tog både orken och lusten slut. Jag finner det ganska vällustigt att hasa omkring i pyjamas och spretigt hår. Och de fnastorra benen förstås. Lat lördag i all sin enkelhet. Vetskapen om kontot jag just skapat känns lagom äventyrligt för stunden.

Geocaching känns nördigt och jag gillart. Älskar nördighet! Vissa blir rejält bitna och reser världen runt och söker cacher. Jag tänker att jag blir nöjd om jag finner de som finns på kvarteret. Lycka i det lilla liksom. vi säger så.

Skillnad på flytande och fast?

Jag är inte någon som uträttar mina behov inför publik. Jag vill vara mitt enda sällskap. Har dock insett något jag måste fundera mer över. När jag är ensam hemma är jag inte så brydd över att stänga dörren när jag kissar men stänger alltid när jag tömmer tarmen. Spelar det någon roll? Jag är ju ensam hemma. Har inte tidigare tänkt på detta beteende och naturligtvis måste detta redas ut. Är jag diskriminerande mot mina kropptömningar?