Den ångesten. Den ångesten.

Men alltså. Hur svårt kan det vara? Trygga och bestämda åkte vi till möbelaffären för att beställa och betala handpenningen på en soffa. Efter att ånyo provsuttit och legat i den tilltänkta soffan gick jag och försäljaren till kassan för att close the deal.

Jag: - Puh. Är det rätt soffa för oss? (jag tänkte högt)

Han: - Jaaa, det är en bra soffa, vändbara dynor blaa blaaa blaaa. (han grubblar något och fortsätter sedan) Bara för att jämföra med en annan soffa kan vi kolla in den här...

Vi gjorde en U-sväng i butiken och när jag ser den andra soffan (de hade inte den när vi var där sist) tog ångesten ett hårt grepp om min förmåga till beslut... Han ser min reaktion och urskuldar sig med att det var JAG som frågade HONOM. Waiwaiwai?! Varför höll jag inte käften och under tystnad skrev på pappren?

Hur slutade det då? Vi åkte hem utan beställd soffa men några broschyrer rikare. Ångest. Vi ville ha plymåer, inte kuvertkuddar. Vi har bara kollat på soffor med plymåer. Nu är tydligen besluten reviderade och vi måste scanna affärerna åter igen, nu när vi tydligen kommit på att kuvertkuddar är accepterat. Fuck.

Nåja, det är liksom bara att börja om från början... Fuck. Fuck. Fuck.