Det är något magiskt med trötta, varma och gosiga pyjamasbebisar. Jag vill föreviga stunderna och det kniper i magen vid tanken på att det inte kommer att vara för evigt. Var ålder har sin tjusning men jag önskar bromsa tiden lite. Jag är inte redo att släppa detta. Inte ännu.
Hur länge är de bebisar? När slutar man referera dom som det? Ibland knosar jag ner sexåringen i famnen för att liksom återskapa bebiskänslan men finner att han blivit en underbar storkille. Pyjamasbebisen är borta till fördel för en omtänksam, aktiv, kärleksfull, nyfiken och trotsig unge. Med barn nr ett var det så häftigt att följa hans utveckling så vi hejade och hejade. Med nr två vill vi bromsa och njuta. Allt går ju så fort. Jag vill konservera henne. Helst med tanke på att det färdigt med barnaskaffandet.
Nåja, för att avrunda detta är det bara att inse; barn är underbara oavsett ålder. Pyamasbebisar är magiska. Och tiden rusar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar