Milstolpe

Ikväll hände det. Sexåringen tappade sin första tand! Efter mycket vickande och vånda trillade den lös och jublet lyfte taket! Maken och jag försökte med kreativa förslag för att den dinglande tanden skulle få lite hjälp att trilla lös. Ett förslag var att vi knöt tandtråd runt magen på en av hundarna men en ögla på andra sidan tråden som skulle fästas runt tanden. Sexåringen var något skeptisk och idén skrotades...

Nu ligger tanden i en mugg i fönstret med papper och penna till tandfén. Vad hon (jag?) ska skriva på den är ännu osäkert... Vi har dock kommit ihåg att hämta ut kontanter.

Under kvällen bombade sexåringen mig på frågor om när jag var liten och tappade mina mjölktänder. Ehhh... jag kommer faktiskt inte ihåg. Detta är ju en milstolpe i livet. Sexåringen skulle nog hävda att det är det STÖRSTA händelsen i livet. Bebiständerna trillar lös för att ersättas med de "riktiga" tänderna. Kommer du ihåg?

Jag kommer ihåg själadödande kommentarer och illasinnade människors elakheter men inte att jag tappat mina tänder. Det gäller säkert inte bara mig men är det tragiskt. I natt ska jag gräva i bakhuvudet och se om jag inte kan pilla fram ett endaste litet tandminne...