Hela sommaren har jag väntat på ett rejält åskoväder och äntligen! Igår dundrade och brakade det! Och med ens insåg jag min egoism... Mitt i min entusiasm inser jag att gammehunden är så rädd att hon håller på att gå sönder.
Förra sommaren var hon rätt så kreativ i sin rädsla. Efter att ha sökt henne i hela huset under ett åskoväder fann vi slutligen henne i skåpet under diskbänken (hon är liten), hon hade tryckt in sig där när jag stod och lagade mat och hade lämnat skåpdörren öppen en stund. Annars finner hon säkraste platsen (näst efter min famn) under badkaret. Vi har försökt stärka och stötta enligt alla förstå-sig-påares tips, men icke. Hon är rädd. Och jag ska komma ihåg det. Jag älskar oväder men ska aldrig mer önska det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar