Men vad sa du nu?

Min vän Anna talar obegripligt. Jag älskade henne från första sekund men det tog några år innan jag förstod vad hon sa. I början slängde jag in ett “-Jaa!”, ibland ett “-Jaha?” och för det mesta ett “-Ok.” när hon babblade (för babbla kan hon). Jag hoppades att mina inlägg skulle passa in i konversationen jag inte förstod ett ord av. Hon är från de innersta värmlandsskogarna och har en dialekt som heter duga.
 
Jag är från Jokkmokk och ingen hör det. Är jag dialektlös? Så tråkigt! Nog hör man att jag är från norrland men kanske inte mer än så. Jag vill ha en dialekt. Det här tycker jag låter som en dialekt jag skulle kunna passa i:

 
Vad tror du? Skulle det passa mig? Annars så tycker jag att dalmål är trevligt. Det låter så vänligt och jag vill ju vara vänlig. När jag var liten tillbringade jag somrarna i tornedalen och när sommarlovet var slut lät jag som en finnunge. Det är ett hjärtvärmarminne. Jag besitter (tyvärr?) en åkomma som gör att jag tar efter dialekter. Efter en helg i Göteborg skulle jag lätt kunna misstas för en infödd. Typ. Och det är ju lite patetiskt.
 
Egentligen talar maken lika obegripligt som Anna, men honom förstod jag. Kan det vara så att vi talade kärlekens universella språk? Hohohoho! Nu fick jag allt till det och bugar för applåderna! Närå, han “försvenskar” sitt tal och det är ju både bra och anus. Bra för att han gör sig förstådd och anus för att det tar en liten bit av honom. När vi diskuterar och mitt huvud brinner brukar jag fräsa “-Men tala för helvete värmländska!” för då talar han snabbare och mer från hjärtat. Jag önskar att han talade värmländska hela tiden nu när jag förstår. Han har en dialekt. Och jag är avundsjuk.