Igår morse efter lämning av sexåring på skolan gick jag morgonpromenaden i varmt sommarregn. Jag ville bli blöt så jag hade ingen regnjacka på mig. Det finns en viss tjusning i att bli dyngblöt, att känna regnet mot ansiktet, att känna regnet när det rinner ner för pannan och samlas i en droppe på näsan. Varmt sommarregn passar bra för den stillsamma gråten.
Hulkgråten, när man snorar och snörvlar, gör sig bäst i kallt regn. Tänk att det finns väder för olika gråttyper och tvärt om. Nu kände inte jag mig särskilt ledsam av mig igår men jag konstaterade bara att det hade varit vackert med lite stillsam gråt. Den är ju den sorgligaste av alla gråttyper så den kan man inte klämma fram hur som helst.
Jag är en gråtmänniska. Jag gråter när jag är glad. När jag är arg. När jag är ledsen. När jag är trött. Och säkert även vid andra tillfällen också men jag kom inte på några fler. Det är skitjobbigt. Kreti och pleti runt omkring missuppfattar oftast min gråt. Vem vill att någon ska tro att man är ledsen när man är förbannad? Mycket förvirrande. Efter en riktig gråtattack andas jag ut och finner horisonten igen. Själen har ventilerats och jag går vidare.
FilosofElli -I love you!
SvaraRadera