Vem ringer du till?

Har du någon du kan ringa till mitt i natten om det krisar? Grattis i så fall! Jag känner mig lyckligt lottad som har det. De vännerna växer minsann inte på träd! I ungdomens glada dagar hade bästisarna en central plats i livet och med dom delade man allt. Ju äldre man blir, blir det även glesare med de riktiga vännerna, de som känner en inside out.
 
Det sociala nätverket kan vara stort som världshaven men de riktigt nära relationerna kan man räkna på fingrarna. Vardagen med familj och jobb tar tid, man kan inte hänga med polarna på samma sätt som förr och det tar tid att lära känna nya människor. På djupet.
 
Många tror att de känner mig (riktigt bra dessutom) fast de egentligen bara står i farstun. Jag har en väldigt stor farstu, bjuder på mycket, och är ganska nöjd med att folk har det trevligt där. Dörren ända in är det få som har nyckeln till. Så är det ju med de flesta, man umgås i varandras fint inredda farstukvistar.
 
Jag upplever att många är ointresserade av den där nyckeln. Antingen förstår de inte att de bara står i farstun eller så är det så befriande kravlöst med farstuhänget. Varför lära känna någon på djupet när man kan tala om världsliga saker som inredning, barn, jobb eller senaste semestern? Enkelt kan ju också vara trevligt.
 
 Nu till någonting mer intressant...


 
Har du någon sådan vän då? Det har jag! Jag tror knappast att jag någonsin kommer att behöva den hjälpen men det är betryggande att veta. Hohoho!