Det vilar någonting meditativt i ett smattrande regn. Altandörren i vårt sovrum leder ut till orangeriet som har ett plasttak. I natt har jag sovit med öppen dörr och låg en lång stund och lyssnade på smattret. Regnet kom och gick i intervaller. En stund strilade det för att sedan smattra ordentligt. Jag sov lätt och följde förändringarna i någon slags dvala. Det var väldigt mysigt.
När gården väl är förberedd inför vintern och det varma sommarregnet är utbytt mot kalla vindar och kallt regn kan jag få ett sug i magen som representerar vemod. Jag gillar hösten men sörjer att tiden går så fort. Med andra ord är det inte årstiden som är besväret. Problemet är väl då att årstiderna byter av varandra för snabbt?
När jag var liten varade varje årstid i en evighet och nu hinner jag knappt med dom. Hur ska det då gå när jag blir ännu äldre?
Kom nu inte dragandes med svammel om carpe diem, ni kommer väl ihåg vad jag tycker om det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar