Lägereld och kall rädsla

Jag önskar en lägereld. Istället för att följa mina vännernas liv via sociala medier vill jag samlas runt en lägereld. Att se och uppmärksamma varandra. Ta del av varandra. Igår samlades några near and dear ones. Runt en lägereld.

Att lägerelden även inkluderade lite bubbel kan man ju faktiskt se som obligatoriskt. Att det på morgon räknades ihop till nio stycken tomma flaskor är dock ett mysterium.

Jag blev faktiskt lite stressad då en lägereldsmänniska TOG I MITT GLAS då han hällde upp mer bubbel. Han trodde att mina fobier var ett minne blott då jag faktiskt drack ur ett glas. Det var ju dumt att tro det. Efter den incidenten gick jag över till mugg. Tryggt och bra. Att han sedan ohämmat kladdade och slickade på glaset för att framkalla någon slags psykos hos mig är en annan historia. Efter att ha skålat för varandra och snicketi snackat en stund var det bara att klä av sig.

In sauna veritas. I bastun råder sanningen. Vi hann inte avhandla värst många sanningar då vi hade en badtunna utanför, pimpad med rosenblad. Den liksom skrek efter oss. Vi testade även en badbomb anpassad för just dessa tunnor.

Ja, jesus. Vad ska jag säga? U n d e r b a r t. Så avslappnande! Jag skulle nog hellre säga att sanningen rådde i badet istället för i bastun. Efter en stunds badande knep det i magen och naturligtvis hade den fabulösa värdinnan fixat lite (?) käk!

Siksallad är en favorit! Love! Love! Love! Hade även lite annat att smaska på as well.

Efter maten tog vi en ny repa i plurret och kvällen/natten gick alldeles för fort. Jag längtar redan efter nästa gång!

Under kvällen hann jag dock bli så där kallt vettskrämd som jag inbillar mig att man kan bli om man stirrar döden i getögat vitögat. Mitt i allt badande gick jag på toa och när jag tände lampan och fick syn på mig själv i spegeln blev jag alldeles kall. Mina tankar gick till barnen och att jag ville bli kremerad. Hudcancer. Jag hade fått hudcancer. Jag var övertygad om det tills att jag kände på det och insåg att det var de där rosenbladen från tunnan. Jag gnäggade ifrån mig ett lite nervöst skratt men rädslan satt kvar en stund. Döden och livet skålade med varandra.

Ska vi tumma på att vi möts oftare vid lägereldar? Som man gjorde förr? Vi säger så.