måndag 5 november 2012

AHAHAHHAAAHAHAH!!!

Jag kan inte skratta som folk. Jag önskar att jag hade ett porlande och glittrande skratt istället för mitt gnäggande och trumhinnespräckande garv. Jag är on eller off när jag finner någonting roligt. Jag kan inte småfnissa. Om något är småroligt kan jag skratta lite inombords och är något dökul brister jag ut i det där skämmiga helvetesgarvet. On. Off. Sällan och inget mitt emellan.

Det är svårt att skratta lagom. Lagom mycket och lagom högt. Jag är grymt avundsjuk på de med det där härliga och bubblande skrattet, de som har det nära till hands. Hihihi!

Jag är helt övertygad om att det finns människor som inte skrattar. Inte kan. Om jag måste välja mellan ett skrattfritt liv och mitt gnäggande väljer jag naturligtvis gnägget. Gnägg! Gnägg! Men jag skulle ÄNDÅ vilja skratta snyggt, om man nu kan göra det.

Hur som, det underbaraste skratt som finns är barnens, när man hör hur det bubblar upp från magen. Underbart! 

3 kommentarer:

  1. Folk tror alltid att jag är lesbisk för att att jag asgarvar som en lastbilschaffis! Men va f-n, om nåt är roligt - varför hejda det?

    SvaraRadera
  2. Tyvärr kan jag aldrig låta bli att bli stött när kreti och pleti härmar mitt skratt. Händer då och då.

    SvaraRadera
  3. Jag älskar ditt skratt! Glömmer aldrig när du längst bak i klassen fick ett skratt anfall under en lektion i Syrra-skolan...till sist vred sig hela klassen av skratt. Ditt skratt är smittande, ingen kan skratta som du. SLUTA ALDRIG!!
    /F-F

    SvaraRadera