Långskånkar

Gud vad jobbigt det är med långa vänner. Och endast ur ett avseende. De ser sådant man själv inte ser. Sånt man förtränger. Varje gång (vart fjärde år?) jag skrubbar upp kryddhyllan och äcklas av allt fett och damm sänder jag en skammens tanke till de fina långskånkar som finns i min närhet. Så tragiskt att de behöver uppleva det jag i min enfald tror att ingen ser. Jag brukar ägna mig åt selektiv städning, tar bara sådant som syns, och skiter glömmer oftast höga hyllor. Jag ber om ursäkt.

Nåja, i dessa stearinljustider skrubbar jag hur som haver inte ihjäl mig. Jag väntar tills ljuset återvänder. Over and out.