Jag har analyserat mig själv sista tiden (icke kvalificerad för det, men ändå) och kommit fram till detta. Jag skulle även kunna lägga till sur. Jag har varit en sur dysterkvist med lite munterhet undangömt i kroppens mörka skrymslen. Jag har varit så sur att inte ens några kilo/liter natriumbikarbonat skulle kunna häva eländet. Och ett elände är det verkligen då jag inte gillar mig själv värst mycket när jag håller på så här. Heuwa!
Hur får jag munterheten att ta första platsen? Hur kan jag få munterheten att dominera? Våga vägra sura dysterkvistar!
I morse insåg jag att ett tillägg till egenskaperna var nära; lipsill. Kl 06 i morse satt jag lite lätt stressad på bussen och lyssnade på julmusik på Spotify. Jag var stressad för att jag är i avsaknad av julfeeling. På en jullista fann jag den här låten och fick en jobbig klump i halsen.
Ammenherregu. Hallå? Var är balansen? Jag är FÖR gråtattacker i vanliga fall, men det räcker nu. Nu är det uppsträckning som gäller.
Bort med det sura, dämpa dysterkvisteriet (blir nog aldrig riktigt av med den egenheten) och öka på munterheten. Från och med i morgon. Vi säger så. Jag är less på detta.
På lördag blir det ordning på torpet igen. Var du verkligen en dysterkvist skulle få av oss stå ut. Du är en lärka med förmåga att se båda sidorna av livet. Ups and downs hör till. Våga vägra leva platt! Livet är en bergodalbana. Det är läskigt uppför men desto roligare i utförsbackarna.
SvaraRadera