måndag 7 januari 2013

Skämskudden

Jag skäms. Ganska ofta faktiskt. Och då gärna för andra. Jag vet, det är hemskt onödigt. Jag vet att man inte ska skämmas för andra än sig själv, men jag kan inte låta bli. En del saker är helt ok att skämmas över men det jag ska komma till skäms jag över att jag skäms över. Hänger du med?

Jag klarar inte av jazzdans. Jag skäms varje gång jag ser det. Sträckta vrister. Hoppandes över en scen. Jag dör. Jag dör inte av själva dansen utan för att att de ALDRIG dansar koordinerat. Det är alltid någon som ligger lite före eller lite efter. I andras ögon knappt märkbart men JAG MÄRKER DET. Och jag dör varje gång. Jag skäms.

Bespara eder. Jag vet. Alla gör så gott de kan. Oftast är det tjejer i tonåren som pysslar med detta och jag önskar att jag kunde vara mer stödjande men tyvärr. Jag undrar om det är mitt autistiska sinne som kräver perfektion i vissa avseenden. Raka linjer. Dans i takt.

Går jag på ett event blir jag direkt orolig om jag i programmet ser att en dansgrupp ska uppträda. Var är skämskudden? Behöver jag några terapitimmar för lite sträckta vrister och benvärmare?

2 kommentarer:

  1. Just därför ska det dansas i vår! Fobier måste man jobba på. Genom att träna alltså. Det kommer bli dans varenda söndag hela våren. Bara att gratulera.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mon dieu. Hade förträngt. Jag kommer att stå för otakten.

      Radera