Jag ska inte ropa Hej! ännu. Jag balanserar på en spindeltråd. Orsaken till detta kan vi kanske ta när jag fått distans till eländet. Just nu trevar jag mig fram och försöker hitta formuleringar och koppla ihop annars tydliga trådar. Liksom börja om. En reset.
Det här stor-brakka-snubblet ledde mig in på en annan resa, en jag inte bokat biljett för. Jag har en historia av att kunna vara ganska spontan, så jag gör mitt bästa för att omfamna helvetet och se vart det leder mig. Ett steg i taget. Ibland bakåt men för det mesta framåt. I takt med att vårsolen värmer mer och mer ska jag komma tillbaka med förnyad styrka och rik på ännu en erfarenhet.
Om jag bläddrar bakåt i bloggen finner jag intetsägande inlägg och bitvis rätt så sorglösa sådana. Det är inte jag. Inte hela jag i alla fall. Mina nyanser går från bråddjupaste svarta till vitaste vita. Jag är inte särskilt grå. Egentligen. Men nu är jag trött på det svarta.
Nu kommer jag att försöka börja blogga igen. En del i försöket att komma tillbaka till ljuset. Det kan vara trevande men viktigt. För mig i alla fall.
Undra hur det kommer att kännas att läsa detta om ett år? Att tänka tillbaka? Kommer jag att kunna se på detta med klara ögon eller kommer det att ligga en hinna av ledsamhet för mina ögon? Ett steg i taget. Vi säger så.
Favvofinnen drar och drar i snörena till din sol, snart lyser den som bara den på din blåa himmel!
SvaraRadera