Det är besvärligt att vara sjuk utan att det syns på en. Jag vill ha gips. Spelar egentligen ingen roll om benet eller armen skulle vara gipsat. Bara det syntes hade jag varit nöjd. Gärna ett rosa gips.
Det är mina egna hjärnspöken som jävlas. Innerst inne är jag rädd att kreti och pleti dömer mig. "Varför ligger du och chillar i en solstol medan barnen är på dagis respektive fritids?". "Jaha, här går du och drönar med hundarna, var är barnen?". Mitt dåliga samvete över barnen fräter som syra i min själ, men inser i mina bra stunder att de har det bättre där de är om dagarna. Har jag mer än två saker att styra upp lägger hjärnan av och försätter sig i ett strömsparläge. Att ha barnen hemma kräver mer än två bollar i luften. Nåja, de får sommarlov nästa vecka när maken går på semester.
Eller har mitt tillstånd ändå märkts av? När jag var hos psykologen på företagshälsan i veckan sa han att jag börjar få tillbaka min mimik i ansiktet. Jag visste inte att den varit frånvarande. Har det sett ut som att jag fått en överdos botox under våren? Spännande. Hade jag vetat det hade jag filmat min ansikte före och efter.
Om jag ska vända min avsaknad av mimik till en fördel så har ju musklerna vilat så jag kan le hela hösten. Vi bestämmer så. Jag ska le och grimasera hela hösten.
INGEN kan formulera sig som du!! Underbara människa. Tänkte inte precis på botox under våren, men du blir sakta men säkert allt mer lik ditt vanliga -fabulous- dig. Puss!!
SvaraRadera