Idag lyser solen i sinnet. Det är så befriande. Så skönt. Igår meddelade en vän att han passerar staden och önskade sällskapa. Den sladdriga sushin på stan har aldrig smakat så gott.
Jag har så mycket jag behöver arbeta med, så många sidor av mig själv som behöver revideras och ses över. En av sidorna är att jag måste bli bättre på att prioritera de jag älskar. En sida som inte behöver så mycket självrannsakan och det tackar jag för. Tack.
När jag fick meddelandet igår började hjärnan bläddra i att-göra-listan; fönsterputs, husvagnsstäd, gräsklippning, meja ner rabatten, hänga gardiner, göra flaggor (oh sweet lord), kloklippning, some shady stuff, matlagning och allt där emellan. Hur ska jag få in en sushilunch i det schemat? Jag tog bilnyckeln i handen och gick ut genom dörren. Naturligtvis med den obligatoriska hjärtklappningen som berättade att jag gjorde något galet.
Jag kommer att leva länge på detta möte. Han är den som varit i mitt liv längst och vi båda konstaterade att vi måste tänka om. Tänka nytt. Planera. Planera att vänner går före att-göra-listor. Typ. Vad är det som är viktigt i livet? Egentligen? Nästan allt på listan blev ändå avbockat, jag är ju sjukt effektiv när jag väl sätter den sidan till.
Note to self; Familj och vänner ska stå högst på listan. Sedan allt annat krafs.
Ammenvafan? Just som jag skriver det kom jag på att psykologmänniskan på Arbetshälsan försökt i ett år pränta in i min (då?) sjuka hjärna att JAG ska stå först. Sen kommer allt annat. Gör om, gör rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar