2015 är familjekrisens år. Jag längtar mer än jag kan förklara till 1 januari 2016. Jag orkar inte krisa mer. Har bestämt att det får vara nog då. Det har varit ett vedervärdigt år på många sätt och ensamheten har varit både genomgående och påtaglig.
Sedan jag var 13 år har jag simmat. Trampat vatten. Sökt lugna vikar att vila i, bottna, få andas ut. Jag har haft vikarna i sikte men inte nått fram. Jag har då fortsatt simma och trampa vatten.
Nu kom tröttheten ikapp mig. Den har lurpassat på mig i alla år men jag har blivit stark i benen av allt simmande. Ingenting kan få mig under ytan men jag är trött. Jag vill komma in i en vik, vila benen, släppa allt ansvar, krypa in i en varm famn som lovar att allt blir bra. Jag vill inte vara stark. Jag vill inte simma mer.
Jag har alltid skött mig själv. Jag vet att jag klarar alla hinder på min väg men måste jag klara alla dom själv? Mitt eget fel antar jag. Hur ber man om hjälp? När ska man be om den? Hur mycket ska man fixa själv? Har man blivit nekad hjälp är det svårt att be igen. Jag har tidigare värdesatt mitt bullriga sätt då det inte bjudit in till följdfrågor. Eller frågor över huvud taget. Men var det så klokt? Behöver jag framställa mig själv som sorglös när mitt hjärta blöder?
Jag kan inte påverka det som varit, bara acceptera. Jorå, jag har gjort det. Jag har accepterat. Jag vet bara inte hur jag ska förhålla mig till det hela. Jag tänker så här nu; jag ska sluta leta vikar. Den där handen som stryker över mitt huvud med löften om att allt blir bra finns inte. Sluta leta. Jag är stark. Behöver bara förstå hur jag ska sluta önska.
Jag kommer alltid vara mina barns vik. Jag kommer alltid att finnas där med öppna armar. I livet behövs starka ben men jag kommer orubbligt finnas där, där i den trygga viken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar