tag:blogger.com,1999:blog-76032737131653741192024-03-14T13:56:32.997+01:00I huvudet på fru JanssonFru Janssonhttp://www.blogger.com/profile/07116223334052635893noreply@blogger.comBlogger441125tag:blogger.com,1999:blog-7603273713165374119.post-69666831206464942142018-02-13T13:12:00.000+01:002018-02-13T13:12:38.459+01:002018, please be gentle.Note to self:<br />
<br />
Har hittat tillbaka till bloggen, trevligt att jag kom ihåg lösenordet.<br />
<br />
Mitt huvud brinner, måste lösa upp trådar. Behöver skriva. Behöver tänka. Så snart jag kommer på hur jag ska stänga bloggen för andra, blir den privat. Mycket privat. Min själ är tung och svart. Och den är bara min.Fru Janssonhttp://www.blogger.com/profile/07116223334052635893noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7603273713165374119.post-62437795637328140162015-11-17T11:03:00.000+01:002015-11-17T11:03:04.425+01:00BeklagarJust nu faller regnet kallt och tungt på bloggen och jag har inga skyddande kläder. Munterheten lyser med sin frånvaro. Beklagar. Året är dock snart slut och då ska det väl ändå vända. Eller?Fru Janssonhttp://www.blogger.com/profile/07116223334052635893noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7603273713165374119.post-18524370715035885452015-11-17T10:57:00.000+01:002015-11-17T10:57:42.826+01:00Brist på copingstrategier och en friserad själMina copingstrategier suger. De är helt värdelösa. En gör vad en kan och det enda en känner till. Arv när det är som sämst. Inom mig skriker en röst att det finns andra sätt, andra vägar att gå. En hör, men gör det en känner till. En loggar ut. En stänger dörren.<br />
<br />
Året är ännu inte slut. Detta vidriga år. I mörkret grubblar jag och försöker hitta vägar till välmående och ett glatt hjärta. Jag har tittat på olika kartor, googlat vägar och avfarter. Finner inga. Vill inte logga ut. Grubblar lite till. Googlar lite till. <br />
<br />
Varför ska det vara så svårt? Hur går man vidare utan att ätas upp av besvikelser man inte flaggar för, som man inte berättar om? Som jag håller inom mig?<br />
<br />
Jag gör det jag känner till; stänger dörren. Klipper banden. Gör mig onåbar. Mitt hjärta går sönder men jag vet att jag överlever, jag lever ju ännu. Arv när det är som sämst och fulast. I min familj är det så vi hanterar livet. Klipper och går vidare. Mår pyton med ett trasigt hjärta. Men går vidare. Ser inte bakåt.<br />
<br />
Hur ska jag bryta denna eländighet? Mina barn ska veta annat. Arvet slutar med mig. Barn gör inte som man säger, de gör som man själv gör. Det ger mig en ovälkommen klump i magen. Jag vet ju inte hur jag ska hantera saker och ting. <br />
<br />
Som en lök skalar jag bort lager efter lager, gör mitt liv mindre och lättare att hantera. Friserar med saxen. Klipp. Klipp. Bort med det som får mig att må dåligt. Bort med det jag inte kan hantera. Fru Janssonhttp://www.blogger.com/profile/07116223334052635893noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7603273713165374119.post-88959239532616437382015-10-26T11:41:00.000+01:002015-10-26T11:41:10.943+01:00Självlysande damm och en planDet som händer i världen och i lilla Sverige är eländigt. Mycket eländigt! Men när ska vi tala om det som är överjävligt? Att solen ligger lågt är överjävligt. Att den ligger så lågt att dammet blir liksom självlysande är överjävligt. Jag tyar icke.<br />
<br />
För några år sedan anlitade jag en städfirma som jag blev rekommenderad. Jag var höggravid och kunde bocka för alla (jo, alla) "biverkningar" som en graviditet kan bära med sig, men rent och snyggt ville jag banne mig ha. Städfirman var värdelös. Jag var missnöjd, med TJUGOFEM PUNKTER! Och jag är inte manisk. Ett avtorkat köksbord är väl inte för mycket begärt, eller? Att de själva slänger sina torkpapper och inte strösslar det över hela huset? Att de inte lägger upp mattor på sängen när de tar golven? Att torka av TV:n? Listan var längre än de 25 jag reklamerade och behöver jag påpeka att de inte blev anlitade igen?<br />
<br />
Nu är jag gode sugen på att ge mig in i städkarusellen igen. Med ett annat företag. Nä, inte precis just nu, jag har satt lyxgränsen vid att jag måste jobba 100 %. Minst. Jag vill ha det rent och krispigt runt mig, men jag har ihjäl mig själv om jag inte köper tjänsten eller sänker kraven. Att sänka kraven lyckades varken jag eller psykologen på arbetshälsan med, så då bör det ju vara lättare att köpa tjänsten. Eller? Mina mattebetyg är inget jag skryter med.<br />
<br />
Nåväl. Vi säger så.Fru Janssonhttp://www.blogger.com/profile/07116223334052635893noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7603273713165374119.post-39306753989733881752015-10-24T16:42:00.000+02:002015-10-24T16:42:53.926+02:00Mom of the yearIbland tänker jag att jag skulle vara en bättre mamma om jag var en rödvinshagga. Lite smålullig och soft. Mjuk i kanterna. Jag dricker inte rödvin. Tyvärr. Har mest gapat och domderat i eftermiddag.<br />
<br />
"GÅ INTE IN MED SKORNA!"<br />
<br />
"JAGA INTE KATTEN!"<br />
<br />
"SLUTA BRÅKA!"<br />
<br />
"GÅ INTE IN MED SKORNA!"<br />
<br />
"VEM HÄLLDE UT VATTNET PÅ GOLVET I BADRUMMET?!"<br />
<br />
"LÅT KATTEN VARA!"<br />
<br />
"SLUTA TJATA!"<br />
<br />
"LÄGG AV!"<br />
<br />
Fyraåringen undrade varför jag var så arg. Ett stick i fingret visade ett blodsocker på 2,3. Mom of the year blev satt på avbytarbänk med Dextrosol och julmust. Upplyftande start på höstlovet.<br />
<br />
De senaste höstloven har tillbringats på varmare breddgrader så det känns baklänges att tillbringa veckan hemmavid. Var är solen, värmen, havet, poolen, buffén och parasollet? Fram med galonisar, stövlar och sydväst. Jag laddar fickan med druvsocker men kan ändå inte sluta kasta rosa skimmer över den där vinflarran. Lite sådär i hemlighet.Fru Janssonhttp://www.blogger.com/profile/07116223334052635893noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7603273713165374119.post-44072916711661786072015-10-24T13:48:00.000+02:002015-10-24T13:48:47.389+02:00Geocaching och fnastorra benVad gör man en solig lördag iklädd pyjamas och fnastorra ben? Jo, man reggar sig på Geocaching! Varför inte ladda hem appen och börja söka cacher i närområdet? Äventyret kallar! Up up and away!<br />
<br />
Och precis där tog både orken och lusten slut. Jag finner det ganska vällustigt att hasa omkring i pyjamas och spretigt hår. Och de fnastorra benen förstås. Lat lördag i all sin enkelhet. Vetskapen om kontot jag just skapat känns lagom äventyrligt för stunden.<br />
<br />
Geocaching känns nördigt och jag gillart. Älskar nördighet! Vissa blir rejält bitna och reser världen runt och söker cacher. Jag tänker att jag blir nöjd om jag finner de som finns på kvarteret. Lycka i det lilla liksom. vi säger så.Fru Janssonhttp://www.blogger.com/profile/07116223334052635893noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7603273713165374119.post-58459616951084613822015-10-20T12:32:00.002+02:002015-10-20T12:32:47.194+02:00Skillnad på flytande och fast?Jag är inte någon som uträttar mina behov inför publik. Jag vill vara mitt enda sällskap. Har dock insett något jag måste fundera mer över. När jag är ensam hemma är jag inte så brydd över att stänga dörren när jag kissar men stänger alltid när jag tömmer tarmen. Spelar det någon roll? Jag är ju ensam hemma. Har inte tidigare tänkt på detta beteende och naturligtvis måste detta redas ut. Är jag diskriminerande mot mina kropptömningar?Fru Janssonhttp://www.blogger.com/profile/07116223334052635893noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7603273713165374119.post-69451312933148831942015-10-19T15:47:00.001+02:002015-10-19T15:47:11.435+02:00DrömmarJag drömmer ofta om dig. Jag vet inte hur mitt hjärta klarar av det. Jag tänker att din famn tillhör mig. Att ditt leende är för mig. Att dina armar är min trygghet. Min vik. Jag drömmer ofta om dig.Fru Janssonhttp://www.blogger.com/profile/07116223334052635893noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7603273713165374119.post-22612614762305110412015-10-09T14:59:00.000+02:002015-10-09T14:59:55.443+02:00Smiska mattor och efterlängtad mössaHar bokstavligen slagit skiten ur husvagnsdynorna idag. Och täcken och kuddar. Med en mattpiska. På ett mattställ. Håller folk på med sådant nu för tiden? Medans jag bankade och slog funderade jag på om jag visste någon annan med mattställning på gården. Kom inte på någon. Studsmattor har jag dock sett massor av. Kanske favorit-finnen har? <br />
<br />
Hösten för med sig massor av gott. Mössperioden börjar (äntligen, love it)! En kan slänga ut sängkläderna och de känns friska och fräscha efteråt. En klär sig som en lök; lager på lager. Ljus. Massor av ljus! Vackra färger i naturen. Ånga på sjön bakom huset. Krispigt. Frostigt. Tjocksockar att hasa omkring med. Numera innebär även hösten uppställning av husvagnen i skidparadiset. Ut med armpuffar, badankor och badkläder. In med värmeljus, underställ och dunjackan. <br />
<br />
En hörde på radion att bloggar ska innehålla massor av bilder för att bli bra och intressant. I know. Men jag orkar inte komma på hur jag får bilderna från telefonen till bloggen. På ett enkelt sätt. Det sätt jag vet är för bängligt och tidsödande. Ska se över det snart. <br />
<br />
Note to self: Ta på handskar vid nästa piskning. Blåsor gör ont.<br />
<br />
Note to self 2: Det tar inte en kvart att städa husvagnen ordentligt.Fru Janssonhttp://www.blogger.com/profile/07116223334052635893noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7603273713165374119.post-69690178927544273902015-10-05T13:20:00.000+02:002015-10-05T13:20:27.662+02:00Den enklaste matematikenIdag lyser solen i sinnet. Det är så befriande. Så skönt. Igår meddelade en vän att han passerar staden och önskade sällskapa. Den sladdriga sushin på stan har aldrig smakat så gott.<br />
<br />
Jag har så mycket jag behöver arbeta med, så många sidor av mig själv som behöver revideras och ses över. En av sidorna är att jag måste bli bättre på att prioritera de jag älskar. En sida som inte behöver så mycket självrannsakan och det tackar jag för. Tack. <br />
<br />
När jag fick meddelandet igår började hjärnan bläddra i att-göra-listan; fönsterputs, husvagnsstäd, gräsklippning, meja ner rabatten, hänga gardiner, göra flaggor (oh sweet lord), kloklippning, some shady stuff, matlagning och allt där emellan. Hur ska jag få in en sushilunch i det schemat? Jag tog bilnyckeln i handen och gick ut genom dörren. Naturligtvis med den obligatoriska hjärtklappningen som berättade att jag gjorde något galet.<br />
<br />
Jag kommer att leva länge på detta möte. Han är den som varit i mitt liv längst och vi båda konstaterade att vi måste tänka om. Tänka nytt. Planera. Planera att vänner går före att-göra-listor. Typ. Vad är det som är viktigt i livet? Egentligen? Nästan allt på listan blev ändå avbockat, jag är ju sjukt effektiv när jag väl sätter den sidan till. <br />
<br />
Note to self; Familj och vänner ska stå högst på listan. Sedan allt annat krafs.<br />
<br />
Ammenvafan? Just som jag skriver det kom jag på att psykologmänniskan på Arbetshälsan försökt i ett år pränta in i min (då?) sjuka hjärna att JAG ska stå först. Sen kommer allt annat. Gör om, gör rätt.Fru Janssonhttp://www.blogger.com/profile/07116223334052635893noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7603273713165374119.post-3294502225181598492015-10-03T14:27:00.000+02:002015-10-03T14:27:33.733+02:00Viken och vilan2015 är familjekrisens år. Jag längtar mer än jag kan förklara till 1 januari 2016. Jag orkar inte krisa mer. Har bestämt att det får vara nog då. Det har varit ett vedervärdigt år på många sätt och ensamheten har varit både genomgående och påtaglig. <br />
<br />
Sedan jag var 13 år har jag simmat. Trampat vatten. Sökt lugna vikar att vila i, bottna, få andas ut. Jag har haft vikarna i sikte men inte nått fram. Jag har då fortsatt simma och trampa vatten. <br />
<br />
Nu kom tröttheten ikapp mig. Den har lurpassat på mig i alla år men jag har blivit stark i benen av allt simmande. Ingenting kan få mig under ytan men jag är trött. Jag vill komma in i en vik, vila benen, släppa allt ansvar, krypa in i en varm famn som lovar att allt blir bra. Jag vill inte vara stark. Jag vill inte simma mer.<br />
<br />
Jag har alltid skött mig själv. Jag vet att jag klarar alla hinder på min väg men måste jag klara alla dom själv? Mitt eget fel antar jag. Hur ber man om hjälp? När ska man be om den? Hur mycket ska man fixa själv? Har man blivit nekad hjälp är det svårt att be igen. Jag har tidigare värdesatt mitt bullriga sätt då det inte bjudit in till följdfrågor. Eller frågor över huvud taget. Men var det så klokt? Behöver jag framställa mig själv som sorglös när mitt hjärta blöder? <br />
<br />
Jag kan inte påverka det som varit, bara acceptera. Jorå, jag har gjort det. Jag har accepterat. Jag vet bara inte hur jag ska förhålla mig till det hela. Jag tänker så här nu; jag ska sluta leta vikar. Den där handen som stryker över mitt huvud med löften om att allt blir bra finns inte. Sluta leta. Jag är stark. Behöver bara förstå hur jag ska sluta önska. <br />
<br />
Jag kommer alltid vara mina barns vik. Jag kommer alltid att finnas där med öppna armar. I livet behövs starka ben men jag kommer orubbligt finnas där, där i den trygga viken.Fru Janssonhttp://www.blogger.com/profile/07116223334052635893noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7603273713165374119.post-3194202695877727402015-10-03T13:41:00.000+02:002015-10-03T13:41:40.326+02:00Cancer, snor och shady businessVarje kväll jag lägger huvudet på kudden skriver jag ett blogginlägg i tankarna. Synd bara att jag inte får in dom via tangentbordet. Nu när jag sitter vid datorn undrar jag var de tagit vägen. Tomt mellan öronen. Brukar även författa när jag klipper gräs (favorit), kör bil eller dammsuger. Åter igen, synd att de inte kommer på pränt.<br />
<br />
Då jag haft ett blogguppehåll på dryga året och glest dessförinnan, är det få som hittar hit numera och det är lite befriande, jag kan liksom skriva för mig själv. Snurra in mig i mina egna tanketrådar. Inte behöva ansvara för dom på samma sätt som om alla hade tillgång till dem.<br />
<br />
Jag har legat däckad i två dagar. Feber, ont i kroppen och snorig. En så pissig liten historia fick mig på fall och jag har då mer än någonsin tänkt på min vackra vän med cancer. Hennes vackra och modiga hjärta. Det hon går igenom försöker jag förstå men kan inte fullt ut begripa. Chocken? Rädslan? Nedbrytningen av kroppen? Barnen? Cellgifter? Operera bort båda brösten? Det var ett tag sedan jag hade ett resonemang med Gud, men när jag fick beskedet hade vi ett allvarligt samtal. Vaka över min älskade vän. Hon behöver en varm hand och mycket kärlek. Snälla, hjälp henne.<br />
<br />
Jag måste hitta hit oftare. Det är lite terapeutiskt. Jag har lite shady business för mig just nu och alla dessa saker kommer att förändra mitt liv på ett eller annat sätt. En på ett jävulskt stort sätt. Varför shady? Varför inte dra ut dem i ljuset? Nix, jag är inte redo. Ännu.<br />
<br />
<br />Fru Janssonhttp://www.blogger.com/profile/07116223334052635893noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7603273713165374119.post-2340681720981276062015-09-22T09:14:00.001+02:002015-09-22T09:14:49.700+02:00KöksbordJag älskar mitt köksbord. Inte själva designen eller det lena träslaget, jag älskar vad bordet bjuder in till. Under sommarmånaderna är orangeriet den givna samlingsplatsen och nu när hösten gjort sitt intåg har köksbordet tagit över. Varför inte hänga i den betydligt skönare soffan?<br />
<br />
Mitt köksbord är magiskt. Det bjuder in till skratt, gråt, minnen, planering, eftertänksamhet, funderingar och massor av annat. Att torka av bordet med en sur disktrasa är ett dödsstraff som utförs på stående fot. Förresten, sura disktrasor får helt enkelt inte finnas. Äckligt. Helst ska det alltid brinna minst tre ljus på det. Och inte vara belamrat av krafs. Hur ska man kunna tänka om krafs stör? Mat och dryck räknas turligt inte till krafs.<br />
<br />
Kattungar räknas inte heller till krafs. Just nu sitter jag vid köksbordet och en nyfiken liten kissemiss gör verkligen sitt bästa för att kliva på tangentbordet. Det finaste man har ställer man på bordet. Eller hur var det?<br />
<br />
Mitt köksbord lider brist på en pinne där under, en sån där som man kan lägga upp fötterna på. Varför tänkte jag inte på det i butiken? En liten räddning är att stolarna har sätta-upp-fötterna-pinnar. Hur som, hösten är här. Och ljusen är tända. Välkommen!Fru Janssonhttp://www.blogger.com/profile/07116223334052635893noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7603273713165374119.post-81831212953556265592015-09-16T18:42:00.001+02:002015-09-16T18:42:08.778+02:00Kölappar och hudkrämTill vardags rasslar det mellan öronen men nu känner jag mig bedövad. Tankarna har tagit kölapp och trampar otåligt i hallen. Jag har börjat jobba. På riktigt. Skarpt läge med andra ord. Och det är underbart!<br />
<br />
Jag orkar inte ta itu med de där tankarna som parkerat i hallen, vill bara att de ska gå och komma tillbaka någon annan dag. Jag orkar inte tänka. Jag orkar inte lösa någonting. Vill bara vara. Vill bara jobba. Bara vara. I tystnad.<br />
<br />
Jag har lidit stora förluster och sorgen har övergått till saknad. Tänk att det blir så automatiskt. Jag har puttat sorgen framför mig, om och om igen, generöst delat ut kölappar och stoppat huvudet i sanden. Inte kunnat andas, inte kunnat ge mina andetag till någon annan. Och nu står jag i saknaden. Hur hanterar jag det? Kan jag påverka sårläkningen? Det som är borta för evigt kommer aldrig tillbaka.<br />
<br />
Jag är inte bekväm i mitt skinn, känns som att det tillhör någon annan. Det läcker, stramar och drar. Försöker sminka över det, sätta på mitt eget ansikte, men kan inte direkt påstå att det är den bästa lösningen. Behöver anpassa. Huden är alldeles för tunn och absorberande. Det räcker med att någon himlar med ögonen för att jag ska komma ur balans. Ett hårt ord och jag grubblar i flera dagar. Livet blir så besvärligt utan hud. Utan stark och elastisk hud. Känslor kan inte bäras på utsidan, de måste mjukt bäddas in i en trygg själ. Jag har lite att jobba på.<br />
<br />
Besvikelserna ska jag inte ens gå in på. De är många och stora. De fick kölappar med högt nummer. Att vara bakbunden och inte kunna påverka situationer äter upp en inifrån. Besvikelserna gjorde sig till rätta i hallen, skränar och lever om. De är högljudda as. Och de kommer sorgligt nog att vara kvar där länge.<br />
<br />
Var ska jag börja? Orkar inte storstäda hallen. Ska jag börja med huden? Jag ska se över den och smörja den med välgörande och väldoftande krämer. Ta hand om den. Vårda den. Vara snäll. Vi säger så.<br />
<br />
<br />
<br />
<br />Fru Janssonhttp://www.blogger.com/profile/07116223334052635893noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7603273713165374119.post-73432924458689858932015-07-25T14:12:00.000+02:002015-07-25T14:12:50.141+02:00Viskningar, mummel och sorterade trådarJag behöver tystnad. Jag behöver kunna lyssna inåt, lyssna på viskningarna som ska leda mig framåt. Nu hör jag bara ett avlägset mumlande som jag inte kan tyda. Mumlandet försvinner i livets sorl och jag vill bara stänga in mig en stund. I tystnad. En liten stund.<br />
<br />
Är det för att min hjärna bränt sig jag inte klarar detta? Tillhör denna utmaning mig livet ut, något jag måste anpassa mig till eller är det tillfälligt? En utbränd hjärna ses som en hjärnskada, behöver vårdas, men hur gör man det när livet rasslar vidare utan hänsyn? Detta är min största utmaning. Och jag kavlar upp ärmarna. Livet är för värdefullt och jag vill leva med kropp och själ.<br />
<br />
Förra helgen kopplade jag bort allt annat och yogade. Och tog en svettig match på Ormberget. Jag mådde så bra. Bruset tog ett steg bakåt och viskningarna blev tydligare. Vardagen kom med måndagen och sorlet överröstade själen. Jag kan inte kombinera det. Inte nu. Inte ännu. Jag kan inte dra fram yogamattan med barnen runt mig. Kan inte göra flera saker som kräver tankeverksamhet samtidigt. Jag beundrar de som kan. Idag är maken hemma och möjligheten finns men jag föll handlöst in i ett grubbel. Trådar som måste sorteras. Tankar justeras. Andning lugnas. Axlar fällas ner. Sedan kanske?<br />
<br />
Jag drömmer om pilgrimsvandring i tystnad. Yoga-retreat. Gäddfiske i Piertin. Ändlösa bastunätter. Tanke. Återhämtning. Andning. <br />
<br />
Fru Janssonhttp://www.blogger.com/profile/07116223334052635893noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7603273713165374119.post-81853479469041992902015-07-05T20:33:00.000+02:002015-07-05T20:33:04.598+02:00Tröttsamma drömmarJag drömmer ofta att jag ska göra ett prov jag inte pluggat inför. Klumpen i magen. Varför har jag inte pluggat? Tidigare var det alltid matematik men nu på senare tid kan det även vara ämnen som kemi och fysik. Jag riktigt känner hur torr jag är i munnen. Ångesten. Den där klumpen, den som krossat både självkänsla och självförtroende. <br />
<br />
Dessa drömmar sitter i huvudet och kroppen även efter solen gått upp. Måste göra upp med dem en gång för alla. Vad betyder dom? Varför är de återkommande? Behöver jag lära mig något? Hur som så är jag less på dem.<br />
<br />
Min första tanke är att jag är rädd för att bluffen ska synas. Att jag är bluffen. Närå, jag sitter inte bakom tangentbordet och gråter, konstaterar det bara krasst. Är jag rädd för att min okunskap ska komma i dager? Vilken okunskap? Jag antar att de ämnen jag drömmer om endast är symboliska.<br />
<br />
Kan det vara rädsla inför återgång till arbetet, att helt släppa sjukskrivningen? Det är ganska läskigt, men jag har fantastiska kollegor. Är det detta som kniper, som ligger och skvalpar i bakhuvudet? Rädsla för att jag glömt allt? Att jag inte är nog förberedd?<br />
<br />
Tröttsamt. Ytterst tröttsamt. Om någon drömtydare skulle råka sladda förbi här är jag tacksam för lite hjälp på traven.<br />
<br />
Fru Janssonhttp://www.blogger.com/profile/07116223334052635893noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7603273713165374119.post-55417252610398646862014-07-13T21:48:00.000+02:002014-07-13T21:48:47.000+02:00Operation och vila<br />
Den älskade lilla kladden till hund bestämde sig för att safta på med en infekterad livmoder just under etapp 1 av semestern. <br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiC3aOxQxU8dsd2MUepH3q9zMZZ0GElkoa6OIWZrAPX_yV79qmjmZJWNHocMjo-FTnqhGy_LyM9xoVNDCoN_954W58CXPDNpXHY8xyQRo_ozrhq4v9uFFO2j4gEtOStijlOerl1K9HYoMY/s1600/ldkgj.JPG" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiC3aOxQxU8dsd2MUepH3q9zMZZ0GElkoa6OIWZrAPX_yV79qmjmZJWNHocMjo-FTnqhGy_LyM9xoVNDCoN_954W58CXPDNpXHY8xyQRo_ozrhq4v9uFFO2j4gEtOStijlOerl1K9HYoMY/s1600/ldkgj.JPG" height="400" width="300" /></a><br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<div style="text-align: left;">
Det var bara att plocka ner förtältet och ringa veterinären. Nu är hon ordinerad vila och det passar henne bättre än bäst! Hon är dö-lat. Nå jävulskt dö-lat.</div>
<div style="text-align: left;">
</div>
<div style="text-align: left;">
Det gör ont i hjärtat när ens djur blir sjuka. När jag hämtade henne dagen efter operationen var hon så glad! De är enastående, de små liven! Trots ingreppet var hon så pigg! Själv hade jag nog varit sängliggande i minst en vecka. Med redigt mycket knark i kroppen.</div>
<div style="text-align: left;">
</div>
<div style="text-align: left;">
Nu puttrar dagarna förbi i ett ganska lugnt och behagligt tempo. Hon ska läka och bli hel. Prio 1.</div>
<br />
<br />
<br />
</div>
<!-- Blogger automated replacement: "https://images-blogger-opensocial.googleusercontent.com/gadgets/proxy?url=http%3A%2F%2F3.bp.blogspot.com%2F-u9OrXD9LQDo%2FU8LfeJMOFTI%2FAAAAAAAAChI%2F8quC53oKYXM%2Fs1600%2Fldkgj.JPG&container=blogger&gadget=a&rewriteMime=image%2F*" with "https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiC3aOxQxU8dsd2MUepH3q9zMZZ0GElkoa6OIWZrAPX_yV79qmjmZJWNHocMjo-FTnqhGy_LyM9xoVNDCoN_954W58CXPDNpXHY8xyQRo_ozrhq4v9uFFO2j4gEtOStijlOerl1K9HYoMY/s1600/ldkgj.JPG" -->Fru Janssonhttp://www.blogger.com/profile/07116223334052635893noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7603273713165374119.post-72881247716059627782014-07-13T21:28:00.000+02:002014-07-13T21:28:46.176+02:00Hörlurar lurarSitter här och försöker komma ihåg hur man bloggar. Hur tusan överförde jag bilder från telefonen? Hur som är det en omöjlighet att tänka egna tankar om man sitter mitt emot en surrsjuk åttaåring som talar på både in- och utandning. Vad gör man då? Jo. Man tar på sig ett par hörlurar och pluggar in sladden i datorn. Elakt? Närå, han satt och kommenterade ett spel han såg på paddan. Sitter nu så nöjd och tittar utan att surra. <br />
<br />
Jag ÄR ett geni. Hejdå.<br />
<br />
Fru Janssonhttp://www.blogger.com/profile/07116223334052635893noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7603273713165374119.post-35989669342715861882013-12-28T11:36:00.000+01:002013-12-28T11:36:58.418+01:00Kladd på instrumentbrädan och spikar i garagetWell. Jag har lärt mig att framgången med träning är två spikar i garaget. Där ska träningsväskan hänga. Typ. Det ska bara vara att grabba väskan och skorna och gå. Mina spikar är tomma. Det var ett tag sedan jag var på gymmet och mina kläder, skor, vattenflaska och hörlurar är spridda för vinden. Jag har ägnat förmiddagen med att leta fram allt. Min playlist på Spotify (lämpligt nog döpt till Halvmilen) är uppdaterad. Snart är spikarna riggade och klara. Inga ursäkter gills.<br />
<br />
Nä, detta plötsliga intresse har ingenting med nyårslöften att göra. Måste träna (som alla andra) för mitt välmående. Har ingått ett vad om att delta i Vårruset i maj. Har aldrig sprungit fem kilometer tidigare. Brukar nöja mig med tre. Som bäst. Hur ska detta sluta? Jag blir matt av endast tanken på eländet.<br />
<br />
Hur som. Nu ska fläsket smälta som choklad på instrumentbrädan en vacker sommardag. Vi säger så.Fru Janssonhttp://www.blogger.com/profile/07116223334052635893noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7603273713165374119.post-38022864543043304542013-12-27T23:46:00.001+01:002013-12-27T23:46:42.891+01:00I väntan på inlägg med bilderJag har liksom inte riktigt kommit på hur man enklast får in bilder i den här nya (och blanka) datorn. Jag misstänker att det är enklare än hjärnkirurgi så jag bör lära mig det någon gång. Om du känner att du inte kan leva utan mina bilder finner du mig på Instagram som elli_jansson. Fru Janssonhttp://www.blogger.com/profile/07116223334052635893noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7603273713165374119.post-82355011749991841592013-12-27T23:41:00.005+01:002013-12-27T23:41:57.963+01:00Krattor och språket"Visa mig hur du skriver och jag kan berätta vem du är". Närå, så säger man inte. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på hur kreti och pleti skriver. Jag får olustkänslor när lärare skriver som krattor. Får de alls göra det? Är det inte ganska viktigt att de levererar inom det skrivna språket? <br />
<br />
Jag tar mig friheten att inte kunna skilja på hon och henne. Han och honom. Att skriva ihop ord lite för fantasifullt. Böja fel m.m. Men jag är ju inte lärare. Jag undervisar inte barn i det svenska språket. <br />
<br />
När handskrivna lappar följer med sonen hem från skolan och fritids är det alltid lika spännande. Och beklämmande. Facebook bidrar också med krattor. Och vart har den vackra handstilen försvunnit? Sitter alla och matar ord på tangentborden så skrivstilen helt fallit bort? Visst är en korrekt fingersättning på tangentbordet trevligt men det är ju även trevligt om man kan läsa det som skrivs analogt.<br />
<br />
Sådärja. Nu känns det genast mycket bättre. Nu kan jag släppa detta ämne (innan vi går in på det outtömliga ämnet särskrivning och de som skriver d istället för de eller det)! Vi säger så. God natt!Fru Janssonhttp://www.blogger.com/profile/07116223334052635893noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7603273713165374119.post-43604755867662310192013-12-17T20:42:00.000+01:002013-12-17T20:42:12.599+01:00Trevande nystartOj, jag hittade hit. Höll knappt på att finna vägen då det var så länge sedan samt att jag sitter vid en ny dator. Hittar inte riktigt bland alla ikoner och annat trams. Förändring är inte alltid bra. Eller, jo, kanske. Det är bara så att jag är lite oemottaglig.<br />
<br />
Var ska vi börja? Vad döljer sig i huvudet på fru Jansson? Egentligen? Jag har just börjat jobba efter att ha varit sjukskriven sedan januari. Jobba är väl en överdrift. Jag ska glida in i landstingspyjamasen och dricka lite kaffe. Lagom till den obligatoriska tarmtömningen (ganska precis 1,5 tim efter första koppen landstingskaffe) drar jag mig hemåt. För att däcka. Jag blir helt slut.<br />
<br />
Jag har inte läst mina senaste inlägg men misstänker att de inte är vidare roliga. Livet är inte alltid roligt. Häpp. Men nu jeflar. Nu är det nya vindar som blåser. Jag mår bättre! Woop! Woop!<br />
<br />
Ska umgås med bloggen som en vanlig rutin. No fingers crossed! Smell ya later!Fru Janssonhttp://www.blogger.com/profile/07116223334052635893noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7603273713165374119.post-18855217298688855812013-08-06T22:29:00.000+02:002013-08-06T22:29:34.994+02:00Bit ihopJust nu måste jag sätta hela mig själv åt sidan och det kostar på. All min energi och allt mitt fokus går åt till inskolning för den minsta älsklingen. Förskoledags. Jag är helt slut. Efter bara två dagar. Det går superbra för henne och det är det viktigaste. Jag inser att jag har en bit kvar till min fulla kapacitet...<br />
<br />
Återhämtning. Återhämtning? Vi tar det sedan. Nu biter vi ihop. Hårt. Amen. Fru Janssonhttp://www.blogger.com/profile/07116223334052635893noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7603273713165374119.post-13931263976144776782013-07-29T13:51:00.000+02:002013-07-29T13:51:21.936+02:00MutationFrukostklubben blev middags- och nattamatsklubben. Den här klubben har potential! Only the sky is the limit. Och orangeriet levererade som vanligt.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj0Y0iVDh1vQBVGncQ0V-ZLoIHKzRXkTsJTgGCt-znb32jyhiApoEza4Qlm1UH9TZunwOFruAix5KwM6xTIGjiSilNjxJ1DbeqkoeHUyqezWNQzL8KfLhoYGzXr8CXKpLS2yrSM5kFIfkc/s1600/pkfsw.JPG" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj0Y0iVDh1vQBVGncQ0V-ZLoIHKzRXkTsJTgGCt-znb32jyhiApoEza4Qlm1UH9TZunwOFruAix5KwM6xTIGjiSilNjxJ1DbeqkoeHUyqezWNQzL8KfLhoYGzXr8CXKpLS2yrSM5kFIfkc/s1600/pkfsw.JPG" height="400" width="300" /></a></div>
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
Middagen intogs i tokvärme och nattamaten intogs när skymningen föll tillsammans med graderna. Det är alltid lite vemodigt när man kan börja tända ljus (och de syns). Infravärmen slogs på för första gången. Hösten närmar sig. När insikten slår mig känner jag alltid vemod även fast jag gillar hösten.<br />
<br />
Visst, det är inte ens augusti men när de ljusa nätterna börjar skymma känns sommaren över. Tack och hej. Det är ganska dubbelt att jag sitter och skriver så med en lätt svettig panna. Var ute och rensade i trädgården och var tvungen att gå in för att inte dö av värmeslag. Jag är störd. Bry dig inte om mitt svammel om att sommaren är över. Vi säger så.Fru Janssonhttp://www.blogger.com/profile/07116223334052635893noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7603273713165374119.post-67982985187171715552013-07-26T23:10:00.002+02:002013-07-26T23:10:46.869+02:00Lögn och förbannad diktFrukt är inte godis. När jag säger till barnen att det ÄR godis får jag oftast lite kräk i munnen. Naturligtvis för att jag ljuger om saken. En frukt kan aldrig ersätta snask eller glass. Frukt är INTE godis. Men det får barnen upptäcka själva. <br />
<br />
På tal om att upptäcka saker och ting själva är jag ganska nöjd över det faktum att vi lyckades lura sonen i flera år med att glassbilen var tom när den spelade den klassiska glassbilstrudelutten. Hähähä! Trudelutt lika med tom glassbil lika med ingen glass.<br />
<br />
När kvällens film skulle starta kände jag hur det drog i glasstarmen. Det enda jag fann (förutom hårdbrödmackor) var denna ynkliga historia.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEho8wClztLLD1NglXZ5r97w5fiFqI01pypCQn9X-qY-HndYlU4bkoIJJEB1Of0UMPozyZwsJu6E37aflGgD95YYEXj6ZxYSu5ZoBERj5FPqF7I2rSr_Dt9W-WkrRo-Z9cgQv10CMLJqzq8/s1600/logkswr.JPG" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEho8wClztLLD1NglXZ5r97w5fiFqI01pypCQn9X-qY-HndYlU4bkoIJJEB1Of0UMPozyZwsJu6E37aflGgD95YYEXj6ZxYSu5ZoBERj5FPqF7I2rSr_Dt9W-WkrRo-Z9cgQv10CMLJqzq8/s1600/logkswr.JPG" height="400" width="300" /></a></div>
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
Alltså. Nä. Jag lade tillbaka den i fruktskålen.Fru Janssonhttp://www.blogger.com/profile/07116223334052635893noreply@blogger.com0