The pursuit of happyness

“Jag önskar dig kärlek och lycka” tänker jag när jag kramar om mina barn, när jag håller dem i famnen och när jag stryker dem över håret när de sover. Om och om igen. Varför? Var kommer den oföränderliga och impulsiva tanken ifrån?

Vad är lycka? Egentligen? Ett hittepå-ord. Jag bestämmer härmed att det är ett hittepå-ord. Om man tittar i Svensk ordbok (Norstedts) står det “Lycka; känsla av djup glädje och tillfredsställelse”. Ja, men då är det ju inget EGET, det är ju en hop-i-kok-blandning av två känslor.

Tänk om man missar mycket efter vägen bara för att man jagar lyckan? Jagar ett spöke? Alla vill väl vara lyckliga? Är man olycklig bara för att man inte är lycklig? Kan man leva ett liv i lycka eller är lycka en ögonblickskänsla?

Jag tror att hittepå-ordet är en ögonblickskänsla. Ibland kan jag känna ett sug i maggropen, samma känsla som svindel, och då kan jag tänka; detta måste vara hittepå-ordet! Likt en vindpust drar den förbi mitt liv då och då. Den är omöjlig att fånga, omöjlig att förklara och osvikligt alltid tillsammans med andra som familj och vänner. Jag har försökt gräva i minnesbanken och jag kan inte komma ihåg att jag upplevt den känslan i min ensamhet. Kräver lycka sällskap? Hur gör man om man är en ensam människa? Är man då förvisad ur lyckosugets förening?

Innan jag snurrar till mina tankar så att jag lägger krokben på mig själv så konstaterar jag att vi vill alla uppleva lycka. Det går inte att jaga eller fånga den. Lycka är ett fånigt hittepå-ord som stressar de som tror att de kan leva ett liv i lycka. Jag önskar mina barn suget i maggropen och ett rikt liv. Rikt på svindlande magsug. Amen.