Köksbord

Jag älskar mitt köksbord. Inte själva designen eller det lena träslaget, jag älskar vad bordet bjuder in till. Under sommarmånaderna är orangeriet den givna samlingsplatsen och nu när hösten gjort sitt intåg har köksbordet tagit över. Varför inte hänga i den betydligt skönare soffan?

Mitt köksbord är magiskt. Det bjuder in till skratt, gråt, minnen, planering, eftertänksamhet, funderingar och massor av annat. Att torka av bordet med en sur disktrasa är ett dödsstraff som utförs på stående fot. Förresten, sura disktrasor får helt enkelt inte finnas. Äckligt. Helst ska det alltid brinna minst tre ljus på det. Och inte vara belamrat av krafs. Hur ska man kunna tänka om krafs stör? Mat och dryck räknas turligt inte till krafs.

Kattungar räknas inte heller till krafs. Just nu sitter jag vid köksbordet och en nyfiken liten kissemiss gör verkligen sitt bästa för att kliva på tangentbordet. Det finaste man har ställer man på bordet. Eller hur var det?

Mitt köksbord lider brist på en pinne där under, en sån där som man kan lägga upp fötterna på. Varför tänkte jag inte på det i butiken? En liten räddning är att stolarna har sätta-upp-fötterna-pinnar. Hur som, hösten är här. Och ljusen är tända. Välkommen!

Kölappar och hudkräm

Till vardags rasslar det mellan öronen men nu känner jag mig bedövad. Tankarna har tagit kölapp och trampar otåligt i hallen. Jag har börjat jobba. På riktigt. Skarpt läge med andra ord. Och det är underbart!

Jag orkar inte ta itu med de där tankarna som parkerat i hallen, vill bara att de ska gå och komma tillbaka någon annan dag. Jag orkar inte tänka. Jag orkar inte lösa någonting. Vill bara vara. Vill bara jobba. Bara vara. I tystnad.

Jag har lidit stora förluster och sorgen har övergått till saknad. Tänk att det blir så automatiskt. Jag har puttat sorgen framför mig, om och om igen, generöst delat ut kölappar och stoppat huvudet i sanden. Inte kunnat andas, inte kunnat ge mina andetag till någon annan. Och nu står jag i saknaden. Hur hanterar jag det? Kan jag påverka sårläkningen? Det som är borta för evigt kommer aldrig tillbaka.

Jag är inte bekväm i mitt skinn, känns som att det tillhör någon annan. Det läcker, stramar och drar. Försöker sminka över det, sätta på mitt eget ansikte, men kan inte direkt påstå att det är den bästa lösningen. Behöver anpassa. Huden är alldeles för tunn och absorberande. Det räcker med att någon himlar med ögonen för att jag ska komma ur balans. Ett hårt ord och jag grubblar i flera dagar. Livet blir så besvärligt utan hud. Utan stark och elastisk hud. Känslor kan inte bäras på utsidan, de måste mjukt bäddas in i en trygg själ. Jag har lite att jobba på.

Besvikelserna ska jag inte ens gå in på. De är många och stora. De fick kölappar med högt nummer. Att vara bakbunden och inte kunna påverka situationer äter upp en inifrån. Besvikelserna gjorde sig till rätta i hallen, skränar och lever om. De är högljudda as. Och de kommer sorgligt nog att vara kvar där länge.

Var ska jag börja? Orkar inte storstäda hallen. Ska jag börja med huden? Jag ska se över den och smörja den med välgörande och väldoftande krämer. Ta hand om den. Vårda den. Vara snäll. Vi säger så.