lördag 25 juli 2015

Viskningar, mummel och sorterade trådar

Jag behöver tystnad. Jag behöver kunna lyssna inåt, lyssna på viskningarna som ska leda mig framåt. Nu hör jag bara ett avlägset mumlande som jag inte kan tyda. Mumlandet försvinner i livets sorl och jag vill bara stänga in mig en stund. I tystnad. En liten stund.

Är det för att min hjärna bränt sig jag inte klarar detta? Tillhör denna utmaning mig livet ut, något jag måste anpassa mig till eller är det tillfälligt? En utbränd hjärna ses som en hjärnskada, behöver vårdas, men hur gör man det när livet rasslar vidare utan hänsyn? Detta är min största utmaning. Och jag kavlar upp ärmarna. Livet är för värdefullt och jag vill leva med kropp och själ.

Förra helgen kopplade jag bort allt annat och yogade. Och tog en svettig match på Ormberget. Jag mådde så bra. Bruset tog ett steg bakåt och viskningarna blev tydligare. Vardagen kom med måndagen och sorlet överröstade själen. Jag kan inte kombinera det. Inte nu. Inte ännu. Jag kan inte dra fram yogamattan med barnen runt mig. Kan inte göra flera saker som kräver tankeverksamhet samtidigt. Jag beundrar de som kan. Idag är maken hemma och möjligheten finns men jag föll handlöst in i ett grubbel. Trådar som måste sorteras. Tankar justeras. Andning lugnas. Axlar fällas ner. Sedan kanske?

Jag drömmer om pilgrimsvandring i tystnad. Yoga-retreat. Gäddfiske i Piertin. Ändlösa bastunätter. Tanke. Återhämtning. Andning. 

söndag 5 juli 2015

Tröttsamma drömmar

Jag drömmer ofta att jag ska göra ett prov jag inte pluggat inför. Klumpen i magen. Varför har jag inte pluggat? Tidigare var det alltid matematik men nu på senare tid kan det även vara ämnen som kemi och fysik. Jag riktigt känner hur torr jag är i munnen. Ångesten. Den där klumpen, den som krossat både självkänsla och självförtroende.

Dessa drömmar sitter i huvudet och kroppen även efter solen gått upp. Måste göra upp med dem en gång för alla. Vad betyder dom? Varför är de återkommande? Behöver jag lära mig något? Hur som så är jag less på dem.

Min första tanke är att jag är rädd för att bluffen ska synas. Att jag är bluffen. Närå, jag sitter inte bakom tangentbordet och gråter, konstaterar det bara krasst. Är jag rädd för att min okunskap ska komma i dager? Vilken okunskap? Jag antar att de ämnen jag drömmer om endast är symboliska.

Kan det vara rädsla inför återgång till arbetet, att helt släppa sjukskrivningen? Det är ganska läskigt, men jag har fantastiska kollegor. Är det detta som kniper, som ligger och skvalpar i bakhuvudet? Rädsla för att jag glömt allt? Att jag inte är nog förberedd?

Tröttsamt. Ytterst tröttsamt. Om någon drömtydare skulle råka sladda förbi här är jag tacksam för lite hjälp på traven.