Varje kväll jag lägger huvudet på kudden skriver jag ett blogginlägg i tankarna. Synd bara att jag inte får in dom via tangentbordet. Nu när jag sitter vid datorn undrar jag var de tagit vägen. Tomt mellan öronen. Brukar även författa när jag klipper gräs (favorit), kör bil eller dammsuger. Åter igen, synd att de inte kommer på pränt.
Då jag haft ett blogguppehåll på dryga året och glest dessförinnan, är det få som hittar hit numera och det är lite befriande, jag kan liksom skriva för mig själv. Snurra in mig i mina egna tanketrådar. Inte behöva ansvara för dom på samma sätt som om alla hade tillgång till dem.
Jag har legat däckad i två dagar. Feber, ont i kroppen och snorig. En så pissig liten historia fick mig på fall och jag har då mer än någonsin tänkt på min vackra vän med cancer. Hennes vackra och modiga hjärta. Det hon går igenom försöker jag förstå men kan inte fullt ut begripa. Chocken? Rädslan? Nedbrytningen av kroppen? Barnen? Cellgifter? Operera bort båda brösten? Det var ett tag sedan jag hade ett resonemang med Gud, men när jag fick beskedet hade vi ett allvarligt samtal. Vaka över min älskade vän. Hon behöver en varm hand och mycket kärlek. Snälla, hjälp henne.
Jag måste hitta hit oftare. Det är lite terapeutiskt. Jag har lite shady business för mig just nu och alla dessa saker kommer att förändra mitt liv på ett eller annat sätt. En på ett jävulskt stort sätt. Varför shady? Varför inte dra ut dem i ljuset? Nix, jag är inte redo. Ännu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar