Mina copingstrategier suger. De är helt värdelösa. En gör vad en kan och det enda en känner till. Arv när det är som sämst. Inom mig skriker en röst att det finns andra sätt, andra vägar att gå. En hör, men gör det en känner till. En loggar ut. En stänger dörren.
Året är ännu inte slut. Detta vidriga år. I mörkret grubblar jag och försöker hitta vägar till välmående och ett glatt hjärta. Jag har tittat på olika kartor, googlat vägar och avfarter. Finner inga. Vill inte logga ut. Grubblar lite till. Googlar lite till.
Varför ska det vara så svårt? Hur går man vidare utan att ätas upp av besvikelser man inte flaggar för, som man inte berättar om? Som jag håller inom mig?
Jag gör det jag känner till; stänger dörren. Klipper banden. Gör mig onåbar. Mitt hjärta går sönder men jag vet att jag överlever, jag lever ju ännu. Arv när det är som sämst och fulast. I min familj är det så vi hanterar livet. Klipper och går vidare. Mår pyton med ett trasigt hjärta. Men går vidare. Ser inte bakåt.
Hur ska jag bryta denna eländighet? Mina barn ska veta annat. Arvet slutar med mig. Barn gör inte som man säger, de gör som man själv gör. Det ger mig en ovälkommen klump i magen. Jag vet ju inte hur jag ska hantera saker och ting.
Som en lök skalar jag bort lager efter lager, gör mitt liv mindre och lättare att hantera. Friserar med saxen. Klipp. Klipp. Bort med det som får mig att må dåligt. Bort med det jag inte kan hantera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar