Maken skallade terassmarkisen och ett sår på huvudet uppstod. Efter en stund fann jag dessa fläckar på vårt nymålade innertak.
VARFÖR trycker man en blodig skalle mot ett nymålat tak? Tydligen gör man det när man mäter och spikar upp taklister. JAG hade dock valt ett annat tillvägagångssätt. Mon dieu.
lördag 8 september 2012
fredag 7 september 2012
God sömn och dagens ros
Hantverkare ger mig rysningar. Det är snordyrt och rädslan för att bli blåst ligger hela tiden och maler någonstans i bakhuvudet. Vem har inte sett byggfällan och förfasat sig över hur de kan förstöra livet och ekonomin för aningslösa medmänniskor? Jag har vänner som blivit blåsta på dåligt jobb och pengar. De ohederliga hantverkarna finns där ute. Men vilka är de då?
Man behöver inte bli blåst för att känna obehag. Vi fick stock i en toalett och ringde stans största rörfirma som kom och fixade det. Det tog två och en halv minut. Han stannade kanske sammanlagt fem minuter och det kostade 1200 kr. Tolvhundra kronor. För ett stock i toan. Som tog drygt två minuter att fixa. Jag kände mig lurad, borde ha kollat upp det bättre. Eller blev vi lite blåsta i alla fall? Vad är ett stock i toan värt?
Vart är då detta inlägg på väg? Jooo... Det är på väg mot snickarna vi anlitade för att byta våra fönster. Vi har varit supertrygga hela vägen och är supernöjda med resultatet! Jag kan till och med berätta att de reglerade ner priset för att arbetet var lättare (gick fortare?) än beräknat! Kan en sådan sak ens hända?! De är härmed hovleverantörer på snickerier i detta hushåll. Kommer inte att släppa in några andra snickers över tröskeln.
Med andra ord; är du är lika skraj som jag när det kommer till hantverkare kan du lätt som en plätt kontakta LBM- Larssons bygg- och mätservice AB. Du kommer att sova gott och du kommer att bli nöjd. Tack för ordet.
Man behöver inte bli blåst för att känna obehag. Vi fick stock i en toalett och ringde stans största rörfirma som kom och fixade det. Det tog två och en halv minut. Han stannade kanske sammanlagt fem minuter och det kostade 1200 kr. Tolvhundra kronor. För ett stock i toan. Som tog drygt två minuter att fixa. Jag kände mig lurad, borde ha kollat upp det bättre. Eller blev vi lite blåsta i alla fall? Vad är ett stock i toan värt?
Vart är då detta inlägg på väg? Jooo... Det är på väg mot snickarna vi anlitade för att byta våra fönster. Vi har varit supertrygga hela vägen och är supernöjda med resultatet! Jag kan till och med berätta att de reglerade ner priset för att arbetet var lättare (gick fortare?) än beräknat! Kan en sådan sak ens hända?! De är härmed hovleverantörer på snickerier i detta hushåll. Kommer inte att släppa in några andra snickers över tröskeln.
Med andra ord; är du är lika skraj som jag när det kommer till hantverkare kan du lätt som en plätt kontakta LBM- Larssons bygg- och mätservice AB. Du kommer att sova gott och du kommer att bli nöjd. Tack för ordet.
Släktskap
Lyssna på den här låten. Det är ett långt intro så du kan gott dra fram den en minut.
Är dom inte släkt med varandra? Låtarna alltså.
Kusiner kanske? När jag hör "Some nights" tänker jag på filmen "Working girl". Kom nu inte dragandes med att intresseklubben antecknar, det är ju viktig vardagsinformation jag förmedlar.
Är dom inte släkt med varandra? Låtarna alltså.
Kusiner kanske? När jag hör "Some nights" tänker jag på filmen "Working girl". Kom nu inte dragandes med att intresseklubben antecknar, det är ju viktig vardagsinformation jag förmedlar.
torsdag 6 september 2012
Den första födelsedagen
Idag firar vi den lilla kråkungens första födelsedag!
Helt galet! Har det redan gått ett helt år sedan hennes födelse?! Idag har jag funderat mycket på den dagen. Efter ett dygns pinvärkar tog jag den sista sträckan på bara sex minuter innan hon var i min famn. En nära och väldigt älskad vän var med på förlossningen, och det gott folk, kan jag starkt rekommendera. Jag och maken hade naturligtvis styrt upp verksamheten utan henne, men hon bidrog med ytterligare en dimension.
Tankarna på förlossningen (trots smärtan och kladdet) värmer mitt hjärta och vännen kommer för evigt att finnas just där. I mitt hjärta. Vi skrattade (högt och hjärtligt/panikslaget) varvat med att jag grät av smärta och vanmakt. Alla känslor på en och samma gång... För ett år sedan. Idag. Vid 19-snåret.
Helt galet! Har det redan gått ett helt år sedan hennes födelse?! Idag har jag funderat mycket på den dagen. Efter ett dygns pinvärkar tog jag den sista sträckan på bara sex minuter innan hon var i min famn. En nära och väldigt älskad vän var med på förlossningen, och det gott folk, kan jag starkt rekommendera. Jag och maken hade naturligtvis styrt upp verksamheten utan henne, men hon bidrog med ytterligare en dimension.
Tankarna på förlossningen (trots smärtan och kladdet) värmer mitt hjärta och vännen kommer för evigt att finnas just där. I mitt hjärta. Vi skrattade (högt och hjärtligt/panikslaget) varvat med att jag grät av smärta och vanmakt. Alla känslor på en och samma gång... För ett år sedan. Idag. Vid 19-snåret.
Har du en rosa själ?
Sexåringen
älskar rosa och lila. Han är hårt drabbad av det vackra i världen och
det vackraste han vet är rosa, lila, bling och ännu mera bling. Han
älskar att stå och pilla på mina smycken och blev överlycklig när han
fick ett strasshalsband till julklapp. Han älskar ju också radiostyrda
bilar, beyblade, bakugan, skateboarden och andra så kallade killsaker.
Vad jag dock reagerar över är omvärldens bemötande. Han har en rosa lurvjacka och så fort han tar på sig den titulerar de flesta honom (som inte känner honom så klart) för HON. När vi handlar på affären, träffar gamla bekanta som inte hunnit med på barnaskaffandet osv. “-Vad heter HON?” “-Vad söt HON är!” “-Hur gammal är HON?”. Har vi inte kommit längre än så? Är det bara är tjejer som kan bära rosa? Som kan älska rosa? Han är korthårig (typisk killfrisyr?) och har för övrigt ganska grabbiga kläder på sig men det är den där rosa jackan som förvillar.
Idag var vi på stan och handlade skor. Expediten undrade om vi ville ha hjälp och jag sa att vi var ute efter ett par skor och nickade mot sonen. Hon visade oss till tjejhyllorna och jag sa att små klackisar passar dåligt till en kille som nöter skor på löpande band. Det skulle vara gympadojjor lämpade för skateboard och våldsamma cykelaktiviteter (läs; dra fötterna i backen vid hög fart). Hon kollade några extra gånger på honom innan hon visade oss rätt. Lurad av en (för dagen lila) jacka?
Jag hoppas verkligen att han får ha kvar sin rosa själ tills han själv väljer att släppa den. Han kanske släpper den i morgon, kanske aldrig. Jag hoppas att han alltid kan bära sina blingiga halsband och inte bry sig i dom som berättar att pojkar inte kan bära sådana (dom finns det tyvärr gott om). Amen.
Vad jag dock reagerar över är omvärldens bemötande. Han har en rosa lurvjacka och så fort han tar på sig den titulerar de flesta honom (som inte känner honom så klart) för HON. När vi handlar på affären, träffar gamla bekanta som inte hunnit med på barnaskaffandet osv. “-Vad heter HON?” “-Vad söt HON är!” “-Hur gammal är HON?”. Har vi inte kommit längre än så? Är det bara är tjejer som kan bära rosa? Som kan älska rosa? Han är korthårig (typisk killfrisyr?) och har för övrigt ganska grabbiga kläder på sig men det är den där rosa jackan som förvillar.
Idag var vi på stan och handlade skor. Expediten undrade om vi ville ha hjälp och jag sa att vi var ute efter ett par skor och nickade mot sonen. Hon visade oss till tjejhyllorna och jag sa att små klackisar passar dåligt till en kille som nöter skor på löpande band. Det skulle vara gympadojjor lämpade för skateboard och våldsamma cykelaktiviteter (läs; dra fötterna i backen vid hög fart). Hon kollade några extra gånger på honom innan hon visade oss rätt. Lurad av en (för dagen lila) jacka?
Jag hoppas verkligen att han får ha kvar sin rosa själ tills han själv väljer att släppa den. Han kanske släpper den i morgon, kanske aldrig. Jag hoppas att han alltid kan bära sina blingiga halsband och inte bry sig i dom som berättar att pojkar inte kan bära sådana (dom finns det tyvärr gott om). Amen.
onsdag 5 september 2012
Vem ringer du till?
Har
du någon du kan ringa till mitt i natten om det krisar? Grattis i så
fall! Jag känner mig lyckligt lottad som har det. De vännerna växer
minsann inte på träd! I ungdomens glada dagar hade bästisarna en central
plats i livet och med dom delade man allt. Ju äldre man blir, blir det
även glesare med de riktiga vännerna, de som känner en inside out.
Det sociala nätverket kan vara stort som världshaven men de riktigt nära relationerna kan man räkna på fingrarna. Vardagen med familj och jobb tar tid, man kan inte hänga med polarna på samma sätt som förr och det tar tid att lära känna nya människor. På djupet.
Många tror att de känner mig (riktigt bra dessutom) fast de egentligen bara står i farstun. Jag har en väldigt stor farstu, bjuder på mycket, och är ganska nöjd med att folk har det trevligt där. Dörren ända in är det få som har nyckeln till. Så är det ju med de flesta, man umgås i varandras fint inredda farstukvistar.
Jag upplever att många är ointresserade av den där nyckeln. Antingen förstår de inte att de bara står i farstun eller så är det så befriande kravlöst med farstuhänget. Varför lära känna någon på djupet när man kan tala om världsliga saker som inredning, barn, jobb eller senaste semestern? Enkelt kan ju också vara trevligt.
Nu till någonting mer intressant...

Har du någon sådan vän då? Det har jag! Jag tror knappast att jag någonsin kommer att behöva den hjälpen men det är betryggande att veta. Hohoho!
Det sociala nätverket kan vara stort som världshaven men de riktigt nära relationerna kan man räkna på fingrarna. Vardagen med familj och jobb tar tid, man kan inte hänga med polarna på samma sätt som förr och det tar tid att lära känna nya människor. På djupet.
Många tror att de känner mig (riktigt bra dessutom) fast de egentligen bara står i farstun. Jag har en väldigt stor farstu, bjuder på mycket, och är ganska nöjd med att folk har det trevligt där. Dörren ända in är det få som har nyckeln till. Så är det ju med de flesta, man umgås i varandras fint inredda farstukvistar.
Jag upplever att många är ointresserade av den där nyckeln. Antingen förstår de inte att de bara står i farstun eller så är det så befriande kravlöst med farstuhänget. Varför lära känna någon på djupet när man kan tala om världsliga saker som inredning, barn, jobb eller senaste semestern? Enkelt kan ju också vara trevligt.
Nu till någonting mer intressant...
Har du någon sådan vän då? Det har jag! Jag tror knappast att jag någonsin kommer att behöva den hjälpen men det är betryggande att veta. Hohoho!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



