fredag 14 september 2012

Det vita blurret

Jag ska snart sluta älta tapeter, fönster, spackel m.m. Innan jag slutar med det måste vi bara ägna den vita färgen en tanke. Vet ni hur besvärlig vit färg är? Om ni visste det skulle ni vara sömnlösa...

Ok, detta är vitt;
Fönster- golv- och taklister.
Tak.
Väggar.
Kabellister.
Snickerier (dörrposter).
Gardinstänger.
Lock för eldosor.
Uttag.
Strömbrytare.

Nu har inte jag räknat upp vita inventarier, typ möbler, utan bara "fasta" saker. Förstå mig rätt, vi har ett ganska färgglatt hem (nåja), jag är ingen Shabby Chic-tjej men detta VITA håller på att ta livet av mig när jag väl fick upp ögonen för det!

Allt bryter olika! Vår vän tapetmannen påpekade en detalj för oss som vi skulle tänka på och min hjärna gick bananas. Ska dörrposterna brytas lika med väggen? Eller med listerna som har en annan brytning? Eller med taket som är vitvitt? Och gissa om jag fick en brain freeze igår på IKEA när jag insåg att de vita gardinstängerna skulle bidra med ytterligare en nyans. Jag tyar icke...

Nå väl. Nu är hösten här och det är högsäsong för ljus. I skenet från fladdrande ljus hoppas jag att jag sakta men säkert förtränger glömmer bort det vita blurret. Vi säger så.

Bröllopsvalsen

I kvällens Doobidoo sjöng de vår bröllopsvals...



Eller vals och vals... dans. Jag blev strax lite kärlekskrank. Det är fantastiskt att få ha så fina minnen.

Istället för tabletter

HAHAHAAAHAHAHAAAA! Bättre än så kan jag inte beskriva känslan av att tvätta nya fönster. Det är superroligt! Lite Gröna Lunds-roligt! Egentligen borde sjukvårdsupplysningen tipsa superdeppiga människor att söka upp nya fönster och putsa dom. Depp skulle omvandlas till topp. Efter några rutor!

Efter att vi bestämt att vi skulle byta fönster slutade jag putsa dom. Det var inte värt min ilska. De var repiga och flagnade, gick ICKE att få rena. Tänk att det gör så mycket. Det kostar tarmslem och lika mycket som två långresor med familjen men det är det banne mig värt! De gamla fönstren började till och med besöka mig i mina drömmar, och det var inga trevliga sådana.

När jag klappat igen locket på datorn ska jag börja stryka gardiner. Lovely! Hej då akvariet!

Note to self: Bra att putsa fönster i dagsljus. Maken hade rätt. Denna gång.

torsdag 13 september 2012

Ordentlighetsministern

Ibland är det en börda att vara gift med en ordentlig man. Jag gillar ordning och reda men herregud! Senaste påståendet från ordentlighetsministern var att inte (INTE!) putsa fönstren när det är mörkt. Att jag skulle ångra mig när solen går upp. Jag önskar inget annat än att få upp gardiner (för att slippa bo i ett akvarium) och ett stycke fönsterputs står emellan.

"-Doit! Doit! Doit! " kanske du tänker men jag orkar inte med ett "-Vad var det jag sa." Jag fogar mig som den kuvade kvinna jag är. Men om jag vänta till i morgon så gör HAN det. Hohoho! Jag ÄR ett geni.

De hålögdas näste

I eftermiddags drog vi en snabbis till IKEA. 13 mil enkel väg. Medan sexåringen lekte en timme i Småland gjorde vi ett effektivt ryck. Det gavs inte tid för eftertanke, listan betades av. Vi snackar tråkiga saker typ gardinstänger och fästen m.m. Vi var väldans fokuserade men hann ändå reflektera över våra medshoppare. Alla såg lite hålögda ut. Nästan apatiska.

Var det bara en tillfällighet eller lockar det enorma utbudet fram det apatiska? Finns det för mycket att välja på eller var det torsdagströttheten som slog till? Kollektivt?

Vår effektivitet innebar att vi rationaliserade bort saker när vi var tvungna att välja. Vi hade inte tid med val så då struntade vi i det istället. Vi kom dock hem med det viktigaste. Jag är en mästare på attackshopping!

Eller var det så att jag medvetet valde att inte välja för att få en anledning att åka dit snart igen? Utan man och barn? Jag är ett geni.

Det eländiga mörkret

Hej! Jag heter Elisabeth och är sjukt mörkrädd (och nu säger ni i kör Heeeej Eliiiisabeeeeth!). Den här tiden på året är vidrig. Mörkt. Mörkt. Mörkt. Allra vidrigast är det när det regnat och det lilla ljuset som lyktstolpar ger äts upp.

Vid kvart över elva i kväll gick jag över jobbparkeringen till bilen. Med hjärtat i halsgropen. Jag försökte uppskatta den stjärnklara himlen men det gick inte så bra. Jag är inte rädd för sjuka människor eller arga björnar eller dylikt. Fru Jansson är rädd för monster. Och aliens. Nä, inte aliens, skojar bara, jag är rädd för... För... För... JAGVETFÖRHELVETEINTE! Vet bara att jag blir alldeles torr i munnen och att mitt hjärta bankar.

Om maken är bortrest sover jag med ljusen tända. Jag försöker dock morska upp mig inför sonen, vill inte skrämma honom.

Det är ytterst tröttsamt att en mörkrädd vuxen. Det finns "bättre" saker att vara rädd för. Rädsla är pissigt.

tisdag 11 september 2012

Umgänge

Jag har inte sett ett endaste avsnitt av Mauro och Pluras kök, och när jag såg denna video blev jag sugen på att snoka reda på några avsnitt.



Tänkte du på det Plura sa i slutet av videon? Jag tar med mig det och ska jobba på att bli lite mer social, bjuda hem oftare. Det är så lätt att hasa ner i mysbyxorna trots att jag vet att en kväll med vänner skulle ge mig mer.

Note to self: Prioritera socialisering så fort hemmet börjar bli representabelt!