söndag 11 november 2012

Ekomomiska förhandlingar och lemuren

Det här med att lära sexåringen pengars värde och jobba för det lilla extra? Gud så jobbigt. Gnäll. Gnäll. Gnäll. Han har siktet på en lemur (gosedjur) som kostar 349 kr och tänker minsann inte vänta till julafton. Problemet är att han bara har 140 kr. Till och med jag som är värdelös på matematik förstår att det inte funkar. Hur ska han då göra?

Han kom själv på idén att hjälpa till hemma och på så sätt tjäna pengar. Och nu börjar problemen. Ska man få något för att man bäddar sängen? Det anser jag att man ska göra oavsett, att det ingår i vardagen. Ok, gå ut med hundflickorna? Ja, katching, en liten slant. Städa rummet? Näääääää. Ska göras oavsett. Förhandlingarna är benhårda och vi alla ger och tar.

Att mata lillasyster skulle tydligen ge utdelning (enl maken) och gissa om barnen tyckte att det var döroligt. Jag fann det överjävligt besvärligt då det resulterade i att jag stod på alla fyra och skurade. Tycker att maken kan ge MIG en slant för det.

Det är ett oförtröttligt arbete och jag undrar NÄR polletten ska falla ner, NÄR han ska förstå pengars värde. Att tvätta händerna efter ett toalettbesök är INTE värt 50 kr. Och man kan inte få allt man pekar på.

Njuteri och mer njuteri

Ska vi köra en "kvällen i bilder"?



















































































Jag hade kunnat fresta med fler smarriga matbilder men min fotograf verkade njuta mer av maten och sällskapet än att ta bilder så jag kunde visa er. Det var fyra fantastiska rätter och jag slickade tallriken efter var endaste en. Maten var enastående men det bästa var nog sällskapet. Nu är klockan 01.30 och jag lär vara döden död i morgon men ändå fylld av... ja, av vadå? Energi? Vänskap? Min hjärna räcker för tillfället inte till några filosofiska utsvävningar men ett är säkert; jag är fulltankad. Av mina vänner. Även om jag kommer att få plikta med trötthet efter lite nattsudderi väger det ändå inte tyngre än det jag känner i själen. God bless! ...och en liten rap på det.


lördag 10 november 2012

Scar tissue och avstånd

Idag saknar jag en av mina vänner som bor allt för långt borta. Naturligtvis bor hon även i mitt hjärta men idag hade jag behövt henne här vid min sida. När jag lyssnar på denna låt känns hon nära:



Mon dieu. Denna har vi skrålat till. Till dig min kära vän, jag saknar dig!

fredag 9 november 2012

Skryt, löften och en onepiece

Well. Det är dax för lite skryt. Hur många har en make som kommer på att sonen behöver en onepiece i fleece? Och syr den själv? Hah!

Det är helt sjukt. Jag kan inte ens trä en symaskin och han snor helt proffsigt ihop en onepiece på fri hand med krage, fickor, dragkedja och annat. Sjukt. Jag säger bara det. Sjukt. Sjukt bra! Jag valde han med omsorg.

Ok. Nu har jag lovprisat honom men han har faktiskt brutit ett äktenskapslöfte. Flera gånger. Skulle man då kunna säga att han är +/- 0 då? Ett av löftena löd "Jag lovar att alltid diska den tunga stekpannan". Jo, tjena. Så mycket var de löftena värda.

Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg våra löften och ska söka reda på dom. Jag tvivlar på att jag brutit ett enda. *harkel* Jag tror att vi har bröllopsdag nästa vecka så det skulle passa bra. Jorå, du läste rätt, jag TROR det. Är helt värdelös på att komma ihåg datum så när jag letar reda på löftena kan jag ju samtidigt ta reda på vilket datum vi gifte oss...

torsdag 8 november 2012

Ett annorlunda möte

Hur bemöter man människor som inte beter sig som förväntat, som är utanför ramarna? Skulle det vara enklare att möta sin nästa om de kom med fullständig innehållsförteckning och manual? De sociala normer som finns är ganska oförlåtande och gud förbjude om du avviker. Om du nu måste avvika bör du göra det på rätt sätt. För allas skull. För hur skulle vi annars hantera dig?

Barn är ljuvliga och naturliga och vi vuxna vägleder (i den goda världen) barnen i den sociala djungeln. Vad man får göra, hur man förväntas bete sig osv. Ett oförtröttligt arbete där ett socialt välanpassat barn är belöningen. Tragiskt vore det om man "anpassade" bort egenheter bara för att de inte är enligt normen.

Ser gemene man förbi det besvärliga och annorlunda hos en människa eller sätter man en knasig etikett och går vidare? Tänk om man på så vis missar den mest intressanta människa man någonsin kommer att stöta på? Bara för att man inte brydde sig om att stanna upp och mötas?

Jag märker att detta inlägg innehåller flertalet frågetecken och dessa frågor tåls verkligen att funderas över. Ta det som en utmaning, nästa människa du möter som du upplever avig; möt. Möt denna människa där ni är. Upplev. Inspireras. Lär. Lär dig. Ge. Ta.

Utvärdering om någon vecka. Seså. Gå ut och möt någon som du annars skulle undvika. Vi säger så.

onsdag 7 november 2012

Hängläppen

Häng nu ingen gigantisk läpp för uteblivet inlägg. Om man bortser det här vill säga. Typ. Jag har haft lite körigt idag och återkommer i morgon. Seså, torka tårarna. Jag lovar.

tisdag 6 november 2012

Tonen och saknaden

Jag saknar en ton i mitt liv. Jag inbillar mig att jag har allt jag behöver men jag söker ändå en ton som fattas mig. Den där lilla tonen som skulle få melodin mer komplett.

Jag kommer nära tonen i Kukkola, hos min moster. Att sitta i orangeriet med vyn över vattnet och värmen från bastun kvar i min hud, kropp och själ. Lugnet, tystnaden och avskildheten omfamnar det inre och jag finner ro.

Visst, jag ser vatten från mitt eget orangeri men avskildheten finns inte. Jag har heller ingen bastu. Jag behöver en stuga. Vid havet. Med en bastu. Då skulle jag nog få toner till en hel musikal! Jag kan verkligen se mig själv i den där stugan.

Fokusera och prioritera? Räcker det? Vi slänger in lite beslutsamhet på det och saken bör väl bara biff? Vi säger så.