Operation och vila

Den älskade lilla kladden till hund bestämde sig för att safta på med en infekterad livmoder just under etapp 1 av semestern.

Det var bara att plocka ner förtältet och ringa veterinären. Nu är hon ordinerad vila och det passar henne bättre än bäst! Hon är dö-lat. Nå jävulskt dö-lat.

 

Det gör ont i hjärtat när ens djur blir sjuka. När jag hämtade henne dagen efter operationen var hon så glad! De är enastående, de små liven! Trots ingreppet var hon så pigg! Själv hade jag nog varit sängliggande i minst en vecka. Med redigt mycket knark i kroppen.

 

Nu puttrar dagarna förbi i ett ganska lugnt och behagligt tempo. Hon ska läka och bli hel. Prio 1.

 

Hörlurar lurar

Sitter här och försöker komma ihåg hur man bloggar. Hur tusan överförde jag bilder från telefonen? Hur som är det en omöjlighet att tänka egna tankar om man sitter mitt emot en surrsjuk åttaåring som talar på både in- och utandning. Vad gör man då? Jo. Man tar på sig ett par hörlurar och pluggar in sladden i datorn. Elakt? Närå, han satt och kommenterade ett spel han såg på paddan. Sitter nu så nöjd och tittar utan att surra.

Jag ÄR ett geni. Hejdå.

Kladd på instrumentbrädan och spikar i garaget

Well. Jag har lärt mig att framgången med träning är två spikar i garaget. Där ska träningsväskan hänga. Typ. Det ska bara vara att grabba väskan och skorna och gå. Mina spikar är tomma. Det var ett tag sedan jag var på gymmet och mina kläder, skor, vattenflaska och hörlurar är spridda för vinden. Jag har ägnat förmiddagen med att leta fram allt. Min playlist på Spotify (lämpligt nog döpt till Halvmilen) är uppdaterad. Snart är spikarna riggade och klara. Inga ursäkter gills.

Nä, detta plötsliga intresse har ingenting med nyårslöften att göra. Måste träna (som alla andra) för mitt välmående. Har ingått ett vad om att delta i Vårruset i maj. Har aldrig sprungit fem kilometer tidigare. Brukar nöja mig med tre. Som bäst. Hur ska detta sluta? Jag blir matt av endast tanken på eländet.

Hur som. Nu ska fläsket smälta som choklad på instrumentbrädan en vacker sommardag. Vi säger så.

I väntan på inlägg med bilder

Jag har liksom inte riktigt kommit på hur man enklast får in bilder i den här nya (och blanka) datorn. Jag misstänker att det är enklare än hjärnkirurgi så jag bör lära mig det någon gång. Om du känner att du inte kan leva utan mina bilder finner du mig på Instagram som elli_jansson.

Krattor och språket

"Visa mig hur du skriver och jag kan berätta vem du är". Närå, så säger man inte. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på hur kreti och pleti skriver. Jag får olustkänslor när lärare skriver som krattor. Får de alls göra det? Är det inte ganska viktigt att de levererar inom det skrivna språket?

Jag tar mig friheten att inte kunna skilja på hon och henne. Han och honom. Att skriva ihop ord lite för fantasifullt. Böja fel m.m. Men jag är ju inte lärare. Jag undervisar inte barn i det svenska språket.

När handskrivna lappar följer med sonen hem från skolan och fritids är det alltid lika spännande. Och beklämmande. Facebook bidrar också med krattor. Och vart har den vackra handstilen försvunnit? Sitter alla och matar ord på tangentborden så skrivstilen helt fallit bort? Visst är en korrekt fingersättning på tangentbordet trevligt men det är ju även trevligt om man kan läsa det som skrivs analogt.

Sådärja. Nu känns det genast mycket bättre. Nu kan jag släppa detta ämne (innan vi går in på det outtömliga ämnet särskrivning och de som skriver d istället för de eller det)! Vi säger så. God natt!

Trevande nystart

Oj, jag hittade hit. Höll knappt på att finna vägen då det var så länge sedan samt att jag sitter vid en ny dator. Hittar inte riktigt bland alla ikoner och annat trams. Förändring är inte alltid bra. Eller, jo, kanske. Det är bara så att jag är lite oemottaglig.

Var ska vi börja? Vad döljer sig i huvudet på fru Jansson? Egentligen? Jag har just börjat jobba efter att ha varit sjukskriven sedan januari. Jobba är väl en överdrift. Jag ska glida in i landstingspyjamasen och dricka lite kaffe. Lagom till den obligatoriska tarmtömningen (ganska precis 1,5 tim efter första koppen landstingskaffe) drar jag mig hemåt. För att däcka. Jag blir helt slut.

Jag har inte läst mina senaste inlägg men misstänker att de inte är vidare roliga. Livet är inte alltid roligt. Häpp. Men nu jeflar. Nu är det nya vindar som blåser. Jag mår bättre! Woop! Woop!

Ska umgås med bloggen som en vanlig rutin. No fingers crossed! Smell ya later!

Bit ihop

Just nu måste jag sätta hela mig själv åt sidan och det kostar på. All min energi och allt mitt fokus går åt till inskolning för den minsta älsklingen. Förskoledags. Jag är helt slut. Efter bara två dagar. Det går superbra för henne och det är det viktigaste. Jag inser att jag har en bit kvar till min fulla kapacitet...

Återhämtning. Återhämtning? Vi tar det sedan. Nu biter vi ihop. Hårt. Amen.