Idag lyser solen i sinnet. Det är så befriande. Så skönt. Igår meddelade en vän att han passerar staden och önskade sällskapa. Den sladdriga sushin på stan har aldrig smakat så gott.
Jag har så mycket jag behöver arbeta med, så många sidor av mig själv som behöver revideras och ses över. En av sidorna är att jag måste bli bättre på att prioritera de jag älskar. En sida som inte behöver så mycket självrannsakan och det tackar jag för. Tack.
När jag fick meddelandet igår började hjärnan bläddra i att-göra-listan; fönsterputs, husvagnsstäd, gräsklippning, meja ner rabatten, hänga gardiner, göra flaggor (oh sweet lord), kloklippning, some shady stuff, matlagning och allt där emellan. Hur ska jag få in en sushilunch i det schemat? Jag tog bilnyckeln i handen och gick ut genom dörren. Naturligtvis med den obligatoriska hjärtklappningen som berättade att jag gjorde något galet.
Jag kommer att leva länge på detta möte. Han är den som varit i mitt liv längst och vi båda konstaterade att vi måste tänka om. Tänka nytt. Planera. Planera att vänner går före att-göra-listor. Typ. Vad är det som är viktigt i livet? Egentligen? Nästan allt på listan blev ändå avbockat, jag är ju sjukt effektiv när jag väl sätter den sidan till.
Note to self; Familj och vänner ska stå högst på listan. Sedan allt annat krafs.
Ammenvafan? Just som jag skriver det kom jag på att psykologmänniskan på Arbetshälsan försökt i ett år pränta in i min (då?) sjuka hjärna att JAG ska stå först. Sen kommer allt annat. Gör om, gör rätt.
måndag 5 oktober 2015
lördag 3 oktober 2015
Viken och vilan
2015 är familjekrisens år. Jag längtar mer än jag kan förklara till 1 januari 2016. Jag orkar inte krisa mer. Har bestämt att det får vara nog då. Det har varit ett vedervärdigt år på många sätt och ensamheten har varit både genomgående och påtaglig.
Sedan jag var 13 år har jag simmat. Trampat vatten. Sökt lugna vikar att vila i, bottna, få andas ut. Jag har haft vikarna i sikte men inte nått fram. Jag har då fortsatt simma och trampa vatten.
Nu kom tröttheten ikapp mig. Den har lurpassat på mig i alla år men jag har blivit stark i benen av allt simmande. Ingenting kan få mig under ytan men jag är trött. Jag vill komma in i en vik, vila benen, släppa allt ansvar, krypa in i en varm famn som lovar att allt blir bra. Jag vill inte vara stark. Jag vill inte simma mer.
Jag har alltid skött mig själv. Jag vet att jag klarar alla hinder på min väg men måste jag klara alla dom själv? Mitt eget fel antar jag. Hur ber man om hjälp? När ska man be om den? Hur mycket ska man fixa själv? Har man blivit nekad hjälp är det svårt att be igen. Jag har tidigare värdesatt mitt bullriga sätt då det inte bjudit in till följdfrågor. Eller frågor över huvud taget. Men var det så klokt? Behöver jag framställa mig själv som sorglös när mitt hjärta blöder?
Jag kan inte påverka det som varit, bara acceptera. Jorå, jag har gjort det. Jag har accepterat. Jag vet bara inte hur jag ska förhålla mig till det hela. Jag tänker så här nu; jag ska sluta leta vikar. Den där handen som stryker över mitt huvud med löften om att allt blir bra finns inte. Sluta leta. Jag är stark. Behöver bara förstå hur jag ska sluta önska.
Jag kommer alltid vara mina barns vik. Jag kommer alltid att finnas där med öppna armar. I livet behövs starka ben men jag kommer orubbligt finnas där, där i den trygga viken.
Sedan jag var 13 år har jag simmat. Trampat vatten. Sökt lugna vikar att vila i, bottna, få andas ut. Jag har haft vikarna i sikte men inte nått fram. Jag har då fortsatt simma och trampa vatten.
Nu kom tröttheten ikapp mig. Den har lurpassat på mig i alla år men jag har blivit stark i benen av allt simmande. Ingenting kan få mig under ytan men jag är trött. Jag vill komma in i en vik, vila benen, släppa allt ansvar, krypa in i en varm famn som lovar att allt blir bra. Jag vill inte vara stark. Jag vill inte simma mer.
Jag har alltid skött mig själv. Jag vet att jag klarar alla hinder på min väg men måste jag klara alla dom själv? Mitt eget fel antar jag. Hur ber man om hjälp? När ska man be om den? Hur mycket ska man fixa själv? Har man blivit nekad hjälp är det svårt att be igen. Jag har tidigare värdesatt mitt bullriga sätt då det inte bjudit in till följdfrågor. Eller frågor över huvud taget. Men var det så klokt? Behöver jag framställa mig själv som sorglös när mitt hjärta blöder?
Jag kan inte påverka det som varit, bara acceptera. Jorå, jag har gjort det. Jag har accepterat. Jag vet bara inte hur jag ska förhålla mig till det hela. Jag tänker så här nu; jag ska sluta leta vikar. Den där handen som stryker över mitt huvud med löften om att allt blir bra finns inte. Sluta leta. Jag är stark. Behöver bara förstå hur jag ska sluta önska.
Jag kommer alltid vara mina barns vik. Jag kommer alltid att finnas där med öppna armar. I livet behövs starka ben men jag kommer orubbligt finnas där, där i den trygga viken.
Cancer, snor och shady business
Varje kväll jag lägger huvudet på kudden skriver jag ett blogginlägg i tankarna. Synd bara att jag inte får in dom via tangentbordet. Nu när jag sitter vid datorn undrar jag var de tagit vägen. Tomt mellan öronen. Brukar även författa när jag klipper gräs (favorit), kör bil eller dammsuger. Åter igen, synd att de inte kommer på pränt.
Då jag haft ett blogguppehåll på dryga året och glest dessförinnan, är det få som hittar hit numera och det är lite befriande, jag kan liksom skriva för mig själv. Snurra in mig i mina egna tanketrådar. Inte behöva ansvara för dom på samma sätt som om alla hade tillgång till dem.
Jag har legat däckad i två dagar. Feber, ont i kroppen och snorig. En så pissig liten historia fick mig på fall och jag har då mer än någonsin tänkt på min vackra vän med cancer. Hennes vackra och modiga hjärta. Det hon går igenom försöker jag förstå men kan inte fullt ut begripa. Chocken? Rädslan? Nedbrytningen av kroppen? Barnen? Cellgifter? Operera bort båda brösten? Det var ett tag sedan jag hade ett resonemang med Gud, men när jag fick beskedet hade vi ett allvarligt samtal. Vaka över min älskade vän. Hon behöver en varm hand och mycket kärlek. Snälla, hjälp henne.
Jag måste hitta hit oftare. Det är lite terapeutiskt. Jag har lite shady business för mig just nu och alla dessa saker kommer att förändra mitt liv på ett eller annat sätt. En på ett jävulskt stort sätt. Varför shady? Varför inte dra ut dem i ljuset? Nix, jag är inte redo. Ännu.
Då jag haft ett blogguppehåll på dryga året och glest dessförinnan, är det få som hittar hit numera och det är lite befriande, jag kan liksom skriva för mig själv. Snurra in mig i mina egna tanketrådar. Inte behöva ansvara för dom på samma sätt som om alla hade tillgång till dem.
Jag har legat däckad i två dagar. Feber, ont i kroppen och snorig. En så pissig liten historia fick mig på fall och jag har då mer än någonsin tänkt på min vackra vän med cancer. Hennes vackra och modiga hjärta. Det hon går igenom försöker jag förstå men kan inte fullt ut begripa. Chocken? Rädslan? Nedbrytningen av kroppen? Barnen? Cellgifter? Operera bort båda brösten? Det var ett tag sedan jag hade ett resonemang med Gud, men när jag fick beskedet hade vi ett allvarligt samtal. Vaka över min älskade vän. Hon behöver en varm hand och mycket kärlek. Snälla, hjälp henne.
Jag måste hitta hit oftare. Det är lite terapeutiskt. Jag har lite shady business för mig just nu och alla dessa saker kommer att förändra mitt liv på ett eller annat sätt. En på ett jävulskt stort sätt. Varför shady? Varför inte dra ut dem i ljuset? Nix, jag är inte redo. Ännu.
tisdag 22 september 2015
Köksbord
Jag älskar mitt köksbord. Inte själva designen eller det lena träslaget, jag älskar vad bordet bjuder in till. Under sommarmånaderna är orangeriet den givna samlingsplatsen och nu när hösten gjort sitt intåg har köksbordet tagit över. Varför inte hänga i den betydligt skönare soffan?
Mitt köksbord är magiskt. Det bjuder in till skratt, gråt, minnen, planering, eftertänksamhet, funderingar och massor av annat. Att torka av bordet med en sur disktrasa är ett dödsstraff som utförs på stående fot. Förresten, sura disktrasor får helt enkelt inte finnas. Äckligt. Helst ska det alltid brinna minst tre ljus på det. Och inte vara belamrat av krafs. Hur ska man kunna tänka om krafs stör? Mat och dryck räknas turligt inte till krafs.
Kattungar räknas inte heller till krafs. Just nu sitter jag vid köksbordet och en nyfiken liten kissemiss gör verkligen sitt bästa för att kliva på tangentbordet. Det finaste man har ställer man på bordet. Eller hur var det?
Mitt köksbord lider brist på en pinne där under, en sån där som man kan lägga upp fötterna på. Varför tänkte jag inte på det i butiken? En liten räddning är att stolarna har sätta-upp-fötterna-pinnar. Hur som, hösten är här. Och ljusen är tända. Välkommen!
Mitt köksbord är magiskt. Det bjuder in till skratt, gråt, minnen, planering, eftertänksamhet, funderingar och massor av annat. Att torka av bordet med en sur disktrasa är ett dödsstraff som utförs på stående fot. Förresten, sura disktrasor får helt enkelt inte finnas. Äckligt. Helst ska det alltid brinna minst tre ljus på det. Och inte vara belamrat av krafs. Hur ska man kunna tänka om krafs stör? Mat och dryck räknas turligt inte till krafs.
Kattungar räknas inte heller till krafs. Just nu sitter jag vid köksbordet och en nyfiken liten kissemiss gör verkligen sitt bästa för att kliva på tangentbordet. Det finaste man har ställer man på bordet. Eller hur var det?
Mitt köksbord lider brist på en pinne där under, en sån där som man kan lägga upp fötterna på. Varför tänkte jag inte på det i butiken? En liten räddning är att stolarna har sätta-upp-fötterna-pinnar. Hur som, hösten är här. Och ljusen är tända. Välkommen!
onsdag 16 september 2015
Kölappar och hudkräm
Till vardags rasslar det mellan öronen men nu känner jag mig bedövad. Tankarna har tagit kölapp och trampar otåligt i hallen. Jag har börjat jobba. På riktigt. Skarpt läge med andra ord. Och det är underbart!
Jag orkar inte ta itu med de där tankarna som parkerat i hallen, vill bara att de ska gå och komma tillbaka någon annan dag. Jag orkar inte tänka. Jag orkar inte lösa någonting. Vill bara vara. Vill bara jobba. Bara vara. I tystnad.
Jag har lidit stora förluster och sorgen har övergått till saknad. Tänk att det blir så automatiskt. Jag har puttat sorgen framför mig, om och om igen, generöst delat ut kölappar och stoppat huvudet i sanden. Inte kunnat andas, inte kunnat ge mina andetag till någon annan. Och nu står jag i saknaden. Hur hanterar jag det? Kan jag påverka sårläkningen? Det som är borta för evigt kommer aldrig tillbaka.
Jag är inte bekväm i mitt skinn, känns som att det tillhör någon annan. Det läcker, stramar och drar. Försöker sminka över det, sätta på mitt eget ansikte, men kan inte direkt påstå att det är den bästa lösningen. Behöver anpassa. Huden är alldeles för tunn och absorberande. Det räcker med att någon himlar med ögonen för att jag ska komma ur balans. Ett hårt ord och jag grubblar i flera dagar. Livet blir så besvärligt utan hud. Utan stark och elastisk hud. Känslor kan inte bäras på utsidan, de måste mjukt bäddas in i en trygg själ. Jag har lite att jobba på.
Besvikelserna ska jag inte ens gå in på. De är många och stora. De fick kölappar med högt nummer. Att vara bakbunden och inte kunna påverka situationer äter upp en inifrån. Besvikelserna gjorde sig till rätta i hallen, skränar och lever om. De är högljudda as. Och de kommer sorgligt nog att vara kvar där länge.
Var ska jag börja? Orkar inte storstäda hallen. Ska jag börja med huden? Jag ska se över den och smörja den med välgörande och väldoftande krämer. Ta hand om den. Vårda den. Vara snäll. Vi säger så.
Jag orkar inte ta itu med de där tankarna som parkerat i hallen, vill bara att de ska gå och komma tillbaka någon annan dag. Jag orkar inte tänka. Jag orkar inte lösa någonting. Vill bara vara. Vill bara jobba. Bara vara. I tystnad.
Jag har lidit stora förluster och sorgen har övergått till saknad. Tänk att det blir så automatiskt. Jag har puttat sorgen framför mig, om och om igen, generöst delat ut kölappar och stoppat huvudet i sanden. Inte kunnat andas, inte kunnat ge mina andetag till någon annan. Och nu står jag i saknaden. Hur hanterar jag det? Kan jag påverka sårläkningen? Det som är borta för evigt kommer aldrig tillbaka.
Jag är inte bekväm i mitt skinn, känns som att det tillhör någon annan. Det läcker, stramar och drar. Försöker sminka över det, sätta på mitt eget ansikte, men kan inte direkt påstå att det är den bästa lösningen. Behöver anpassa. Huden är alldeles för tunn och absorberande. Det räcker med att någon himlar med ögonen för att jag ska komma ur balans. Ett hårt ord och jag grubblar i flera dagar. Livet blir så besvärligt utan hud. Utan stark och elastisk hud. Känslor kan inte bäras på utsidan, de måste mjukt bäddas in i en trygg själ. Jag har lite att jobba på.
Besvikelserna ska jag inte ens gå in på. De är många och stora. De fick kölappar med högt nummer. Att vara bakbunden och inte kunna påverka situationer äter upp en inifrån. Besvikelserna gjorde sig till rätta i hallen, skränar och lever om. De är högljudda as. Och de kommer sorgligt nog att vara kvar där länge.
Var ska jag börja? Orkar inte storstäda hallen. Ska jag börja med huden? Jag ska se över den och smörja den med välgörande och väldoftande krämer. Ta hand om den. Vårda den. Vara snäll. Vi säger så.
lördag 25 juli 2015
Viskningar, mummel och sorterade trådar
Jag behöver tystnad. Jag behöver kunna lyssna inåt, lyssna på viskningarna som ska leda mig framåt. Nu hör jag bara ett avlägset mumlande som jag inte kan tyda. Mumlandet försvinner i livets sorl och jag vill bara stänga in mig en stund. I tystnad. En liten stund.
Är det för att min hjärna bränt sig jag inte klarar detta? Tillhör denna utmaning mig livet ut, något jag måste anpassa mig till eller är det tillfälligt? En utbränd hjärna ses som en hjärnskada, behöver vårdas, men hur gör man det när livet rasslar vidare utan hänsyn? Detta är min största utmaning. Och jag kavlar upp ärmarna. Livet är för värdefullt och jag vill leva med kropp och själ.
Förra helgen kopplade jag bort allt annat och yogade. Och tog en svettig match på Ormberget. Jag mådde så bra. Bruset tog ett steg bakåt och viskningarna blev tydligare. Vardagen kom med måndagen och sorlet överröstade själen. Jag kan inte kombinera det. Inte nu. Inte ännu. Jag kan inte dra fram yogamattan med barnen runt mig. Kan inte göra flera saker som kräver tankeverksamhet samtidigt. Jag beundrar de som kan. Idag är maken hemma och möjligheten finns men jag föll handlöst in i ett grubbel. Trådar som måste sorteras. Tankar justeras. Andning lugnas. Axlar fällas ner. Sedan kanske?
Jag drömmer om pilgrimsvandring i tystnad. Yoga-retreat. Gäddfiske i Piertin. Ändlösa bastunätter. Tanke. Återhämtning. Andning.
Är det för att min hjärna bränt sig jag inte klarar detta? Tillhör denna utmaning mig livet ut, något jag måste anpassa mig till eller är det tillfälligt? En utbränd hjärna ses som en hjärnskada, behöver vårdas, men hur gör man det när livet rasslar vidare utan hänsyn? Detta är min största utmaning. Och jag kavlar upp ärmarna. Livet är för värdefullt och jag vill leva med kropp och själ.
Förra helgen kopplade jag bort allt annat och yogade. Och tog en svettig match på Ormberget. Jag mådde så bra. Bruset tog ett steg bakåt och viskningarna blev tydligare. Vardagen kom med måndagen och sorlet överröstade själen. Jag kan inte kombinera det. Inte nu. Inte ännu. Jag kan inte dra fram yogamattan med barnen runt mig. Kan inte göra flera saker som kräver tankeverksamhet samtidigt. Jag beundrar de som kan. Idag är maken hemma och möjligheten finns men jag föll handlöst in i ett grubbel. Trådar som måste sorteras. Tankar justeras. Andning lugnas. Axlar fällas ner. Sedan kanske?
Jag drömmer om pilgrimsvandring i tystnad. Yoga-retreat. Gäddfiske i Piertin. Ändlösa bastunätter. Tanke. Återhämtning. Andning.
söndag 5 juli 2015
Tröttsamma drömmar
Jag drömmer ofta att jag ska göra ett prov jag inte pluggat inför. Klumpen i magen. Varför har jag inte pluggat? Tidigare var det alltid matematik men nu på senare tid kan det även vara ämnen som kemi och fysik. Jag riktigt känner hur torr jag är i munnen. Ångesten. Den där klumpen, den som krossat både självkänsla och självförtroende.
Dessa drömmar sitter i huvudet och kroppen även efter solen gått upp. Måste göra upp med dem en gång för alla. Vad betyder dom? Varför är de återkommande? Behöver jag lära mig något? Hur som så är jag less på dem.
Min första tanke är att jag är rädd för att bluffen ska synas. Att jag är bluffen. Närå, jag sitter inte bakom tangentbordet och gråter, konstaterar det bara krasst. Är jag rädd för att min okunskap ska komma i dager? Vilken okunskap? Jag antar att de ämnen jag drömmer om endast är symboliska.
Kan det vara rädsla inför återgång till arbetet, att helt släppa sjukskrivningen? Det är ganska läskigt, men jag har fantastiska kollegor. Är det detta som kniper, som ligger och skvalpar i bakhuvudet? Rädsla för att jag glömt allt? Att jag inte är nog förberedd?
Tröttsamt. Ytterst tröttsamt. Om någon drömtydare skulle råka sladda förbi här är jag tacksam för lite hjälp på traven.
Dessa drömmar sitter i huvudet och kroppen även efter solen gått upp. Måste göra upp med dem en gång för alla. Vad betyder dom? Varför är de återkommande? Behöver jag lära mig något? Hur som så är jag less på dem.
Min första tanke är att jag är rädd för att bluffen ska synas. Att jag är bluffen. Närå, jag sitter inte bakom tangentbordet och gråter, konstaterar det bara krasst. Är jag rädd för att min okunskap ska komma i dager? Vilken okunskap? Jag antar att de ämnen jag drömmer om endast är symboliska.
Kan det vara rädsla inför återgång till arbetet, att helt släppa sjukskrivningen? Det är ganska läskigt, men jag har fantastiska kollegor. Är det detta som kniper, som ligger och skvalpar i bakhuvudet? Rädsla för att jag glömt allt? Att jag inte är nog förberedd?
Tröttsamt. Ytterst tröttsamt. Om någon drömtydare skulle råka sladda förbi här är jag tacksam för lite hjälp på traven.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)