Jag behöver tystnad. Jag behöver kunna lyssna inåt, lyssna på viskningarna som ska leda mig framåt. Nu hör jag bara ett avlägset mumlande som jag inte kan tyda. Mumlandet försvinner i livets sorl och jag vill bara stänga in mig en stund. I tystnad. En liten stund.
Är det för att min hjärna bränt sig jag inte klarar detta? Tillhör denna utmaning mig livet ut, något jag måste anpassa mig till eller är det tillfälligt? En utbränd hjärna ses som en hjärnskada, behöver vårdas, men hur gör man det när livet rasslar vidare utan hänsyn? Detta är min största utmaning. Och jag kavlar upp ärmarna. Livet är för värdefullt och jag vill leva med kropp och själ.
Förra helgen kopplade jag bort allt annat och yogade. Och tog en svettig match på Ormberget. Jag mådde så bra. Bruset tog ett steg bakåt och viskningarna blev tydligare. Vardagen kom med måndagen och sorlet överröstade själen. Jag kan inte kombinera det. Inte nu. Inte ännu. Jag kan inte dra fram yogamattan med barnen runt mig. Kan inte göra flera saker som kräver tankeverksamhet samtidigt. Jag beundrar de som kan. Idag är maken hemma och möjligheten finns men jag föll handlöst in i ett grubbel. Trådar som måste sorteras. Tankar justeras. Andning lugnas. Axlar fällas ner. Sedan kanske?
Jag drömmer om pilgrimsvandring i tystnad. Yoga-retreat. Gäddfiske i Piertin. Ändlösa bastunätter. Tanke. Återhämtning. Andning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar