Fritt fall

Jag har känt den där rysliga hudlösheten ett tag. Jag har varit utan något som helst skydd från den övriga världen. Alla ord, alla tankar, alla åsikter, all kyla har gått rakt in i mig utan urskiljning. Allt har vägt lika tungt och mitt inre jobbade på högvarv för att klara sig. Att lämna mitt varma hem utan hud kräver mer än jag kan kompensera med annat. "Annat" kan vara vad som helst, varför inte en slängd käft? Eller jobba lite till? Lite mer? Kräva lite mer av sig själv? Lite till? Lite till.

Om jag adderar hudlösheten med lite smått och gott blir summan sömnlöshet. Och då är jag körd. Hejdå. Efter några nätter med få sömntimmar går man sönder. JAG går sönder. Hudlöshet, smått och gott, en dålig axel OCH sömnlöshet gör att jag hamnar i ett obehagligt fritt fall.

Tidigare har det fria fallet resulterat i ett hårt slag mot botten men nu tror jag att jag lärt mig se det, identifiera det. Jag vill inte slå i botten fler gånger, vill inte få så ont som det gör.

Mitt nya jag har förhoppningsvis lärt sig tolka de där tecknen på att det fria fallet är nära. Jag håller tummarna. Jag vill må bra. Jag vill inte falla.