Det är tydligen väldigt plågsamt att vara gift med en empatilös sjuksköterska, att inte få gehör för sina krämpor. Att gång på gång förklara att det onda i halsen blir allt mer köttigt och eländigt och då endast bli bemött med ett skevt leende utan förståelse.
Upptakten till denna schism härrör från vår Thailandsresa. Maken gnällde över halsont och jag ansåg att det bara var att gaska upp sig. Alla har väl ont i halsen då och då. Det är bara att köra på och tänka på annat. Dricka varmt. Undvika knäckemackor. Det som inte dödar härdar. Det slutade med en antibiotikakur. Halsfluss. Maken lade handen på bibeln och svor att han aldrig mer skulle lyssna på mig.
Jaha. Det är nog kanske inte så svårt att lista ut att maken med triumf i rösten meddelade att han varit på vårdcentralen idag och fått en sketen halsfluss konstaterad och behöver nu knapra antibiotika mot det i tio dagar. Bah! Svammel. Alla har väl halsont då och då. Han anser att jag är hjärtlös.
På jobbet daltar jag ibland mer än lovligt med mina patienter. Om han bara visste...
Ha ha ha exakt!! De är bara att gå igång den...
SvaraRadera