Jag saknar min man. Alltså, vi är med varandra varje dag och sover tillsammans varje natt, men jag saknar honom ändå. I går träffade jag en gammal kompis och hon berättade att hon och hennes sambo var barnfria, att de haft barnen ensamma hela sommaren och nu skulle de busa. Jag hörde inte så mycket av det hon sa efter det, för jag hade fastnat i tanken. Barnfria? Vaddå barfria? Bara så där? Haft barnen hela sommaren? Ensamma? Är det inte så det är, livet med barn? Av ren avundsjuka fick jag jättemycket saliv i munnen. Vi skiljdes åt och jag kunde inte sluta fundera på detta.
Om inte förlossningen, för snart elva månader sedan, räknas hade vi senast barnvakt förra pingstafton. Drygt ett år sedan. Vi har liksom anpassat våra liv efter barnen. På gott och på ont. Om det skulle krisa har vi barnvakter men vi glömmer liksom bort det. När ringer man in det tunga artilleriet? För bröllop. Men bara för en middag på tu man hand eller med vänner? Bio? Hur gör man? Hur gör du?
Jag saknar min man. Jag vill och behöver se honom i ett annat ljus, i andra nyanser. Att sitta och prata utan att bli avbrutna, att samtidigt mata eller skära upp mat till barnen. Jag vill se honom och jag vill att han ser mig. DET skulle vara bulla.
Note to self: Boka upp barnvakt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar