Ostronhissen

Nyår för några år sedan var vi bjudna på en riktig finmiddag. Finvännen hade sytt mig en finkjol, finskorna (skorna, inte de finska kvinnorna) var putsade. Håret omsorgsfullt och fint uppsatt och maken finfin i finkostymen. När vi kom fram till det fina värdparet kindpussades det för glatta livet och alla var så fina, dukningen likaså. Som starter bjöds vi på exklusiva finostron och dyr finchampagne som skulle avnjutas i de många stearinljusens sken. Jag stod med ett finostron i ena handen och ett glas finchampagne i den andra handen och log mitt finaste finleende och tanken slog mig; hur fan äter man ostron? Jag är från Jokkmokk. Där finns inga ostron.

Jag var tagen av den magiska atmosfären och mina fina vänner och efter att jag sett hur de övriga svept ostron efter ostron, smackat och smaskat tänkte jag att det må bära eller brista. Jag svalde den slemmiga klumpen. Innan jag hann skölja ner eländet med finchampagnen kände jag hur klumpen åkte ner till magsäcken (sa hej till Resorben) och vände tillbaka upp för att landa fint igen på skalet.

Där stod jag. Med en slemklump på ett skal som åkt tur- och retur till min mage. Jag blev lite stressad och ville så gärna delta i detta finfina finsmakeri. Min finvän (som sytt finkjolen) uppfattade HALVA situationen och räddade mig genom att snabbt ta mitt skal och svepa ostronet. Alltså. Han åt mitt begagnade ostron. Han såg inte att det kommit upp igen och det gick så snabbt att jag inte hann hejda honom.

Och vad är sensmoralen i detta? Ingen aning. Jag kommer vänligt men bestämt att tacka nej till ostron hädanefter och är min vän evigt tacksam. Och nej, jag har inte berättat detta för honom. Bör jag kanske göra det? Bara för att få honom att förstå att han är en hyvens vän, inte för att få honom att kräkas. Eller?